Konstruktivt eller destruktivt

Funderar mycket över varför det blir som det blir? Varför människor gör som de gör? En del skyller på arv, andra på miljö... Varför blir en del helgon och andra mördare? Slump? Sjukdom? Ondska? Samhällets förfall?

Igår läste jag i en bok som handlar om att vara "olydig" -dvs bryta mot gällande normer och gå sina egna vägar. Författaren uppmanade till att ta ställning och följa sina egna värderingar och protestera mot det vi finner orättvist och fel i samhället. Dock är det svårt att stå emot grupptrycket och det kan bli väldigt tungt att ensam försöka gå emot strömmen. Mycket intressant och inspirerande. Slutrekommendationen är, mycket sammanfattat, att använda sin kreativitet och stödja varandra för att få igenom förändringar.

Någonstans inunder allt det där som format oss till dom vi är, tror jag ändå det ligger en valmöjlighet. Ibland kanske man inte kan välja det man vill just i en speciell situation, men det finns ändå en grundinställning - att välja mellan att göra något konstruktivt eller något destruktivt.

Religioner med sina definitioner på synder och dygder hakar så lätt upp sej på detaljdiskussioner. Själva grunden måste väl ändå vara att det som bygger upp, vill väl, ökar förståelse och kärlek mellan människor är eftersträvansvärt? Det kanske är det här man ska lära barnen att förstå, istället för att pekpinna dom fulla med regler?

Det är ju inte alltid så enkelt att man direkt kan se vad som är svart och vitt. Om en tvååring skriker nej och slänger saker omkring sej kanske det är väldigt konstruktivt i just den utvecklingsfasen, även om han välter huset.

Destruktivitet kan vändas inåt så man gör sej själv illa eller vändas utåt så man förstör saker, relationer osv omkring sej. Det kan ju finnas många skäl till detta också... Ibland kan det vara svårt att se vad som är vad.

Och mitt i allt detta står man - en liten människa - och försöker göra så gott man kan. Mycket funderingar är det...