Jag tycker verkligen inte om att han har makten att ta ner mig så. Bara genom att vara.
Bara genom ett ord kan han få mig att lägga mig i fosterställning.
Och det är jag som har låtit honom få den makten. Han har inte bett om den. Jag kunde ju lika gärna ha lagt mig platt på golvet och bett honom att kliva på mig. Och jag skulle ha legat där och glatt krossats under hans tyngd. Om han hade velat hade jag langat över mitt hjärta och låtit honom käka upp det till frukost (om det inte vore för att han är vegetarian). Jag skulle ha knallat rätt på med vetskapen om att det skulle krossa mig. Jag hade gjort det med vidöppna ögon.
Det skrämmer mig.