Nitton tidigare inlägg där det första började med förvirringen över vad det var som höll på att hända, och sen har jag visst varit förrvirrad i två och en halv månad. Fast jag borde sluta vara förvirrad för egentligen är det väl solklart: Jag träffade en kille som jag tyckte om och som tyckte om mig. Det hände saker, framför allt på grund av honom och för att han vågade sätta ord på allt som jag annars skulle ha förträngt. Men det hände inte tillräckligt för att jag skulle prioriteras före, ni vet, hon. Le girlfriend.
Varför hänger jag då kvar? Jag bestämde att det var för bra för att kastas bort. Okej. Han höll med. Okej. Vi ska köra på vännergrejen.Okej. Men så är det den där jävla attraktionen. Och så är det det att det ska pratas om attraktionen. Det är oerhört trevligt med ärlighet och kommunikation men det får ju inte attraktionen att försvinna.
Men jag är inte säker på att jag vill att den ska försvinna.
Hellre hjärtekrossad än vaacumfylld.
Fast ibland blir jag bara så trött.
Och ledsen.
Och vill hitta nåt annat att älta här, men det går visst inte så bra.
Tjugo inlägg till på samma tema och ni skulle tråkas ihjäl. Om ni inte redan gjort det. Haha.