Plötsligt kommer jag på mig själv med att gå omkring med ett leende på läpparna och med en värme i bröstet, och bara fyllas av känslan av hur mycket jag tycker OM vissa människor som har blivit mig så viktiga. Vänskap är det finaste fina.
Idag hintades om att jag skulle vara olyckligt kär och när jag kände efter kände jag mig inte så olycklig. Jag vet inte vad det beror på, men jag har det hellre såhär än ingenting alls. Jag kanske rycker halmstrån, men halmstrån är bättre än tomma luften.