En god morgon!

Anni 2004-08-23 10:30 (5 kommentarer)
Måndag morgon och jag vaknar före väckarklockan! Sol in genom fönstret, känner mej utsövd och pigg! Ett mirakel har inträffat! Kommer en kvart för tidigt till jobbet. Får flera saker gjorda före morgonfikat! Idag känns det som att jag kan flytta berg. Jag är oövervinnerlig!

Konstigt hur det kan svänga så fort? Jag har varit rätt vissen och ledsen några dagar, men nu är allt bra. Funderar på om det kan vara vädret? Lågtryck som trycker ner mej och så ploppar jag upp igen när solen skiner?

En gammal kollega undrade lite försynt för några år sen om jag var mano-depressiv. Lite slarvigt använd diagnos kanske, men han tyckte det var konstigt att jag kunde sloka som en hängväxt på måndag eftermiddag och sen komma kvittrande på tisdag morgon. Ändå upplever jag mej som tämligen stabil som person. Kanske bara visar ovanligt tydligt hur jag mår - jag har inte direkt något pokerfejs.

Nåja, i alla fall, en ny arbetsvecka, full med goda intentioner. Får väl se hur det går...

Ikväll ska jag gå på gympa! I alla fall om jag inte har tappat sugen innan dess... Och sen har jag fått en massa kreativa ideer om hur jag ska inreda mitt arbetsrum. Det har varit ett dåligt samvete sen jag flyttade in. Dom andra rummen har jag fått någorlunda ordning på, men arbetsrummet känns bara som en avstjälpningsplats för det som blev över och inte passade ihop. Nu har jag flyttat en byrå en halvmeter och hittat nya gardiner och ett bord som jag ska ställa blommor på och - voila - plötsligt ser jag hur det skulle kunna bli ett mysigt rum!

Konstigt hur lite som gör det! Jag vet inte ens vad som var den magiska punkten som fick det att vända, men plötsligt när jag satt där igår kväll och ugglade hemma framför TVn upptäckte jag att jag mådde bra. Det är bara att njuta så länge det varar...

Ita

Brist på pokerfejs lider jag också av. Det märks väldigt tydligt hur jag mår. Och mina arbetskamrater fattar inte det efter 17 år. Ja inte för att de undantagslöst ska acceptera att jag låter vresig och sur och bär mej åt, men på något vis borde de känna mej och acceptera att jag är sån och samtidigt se att jag faktiskt arbetar med mej själv och mitt humör. Eller är det jag som är....dum? Ställer för höga krav? Skulle jag själv kunna leva upp till dem?

2004-08-23 11:18:09

Anni

Det är en sak att fundera på faktiskt - hur väl läser man av varandra egentligen? Kanske beror på hur man själv mår också, vissa dagar när man är låg kanske man inte orkar vara lika observant på hur andra mår?

Fast ibland tycker jag det är jobbigt tvärtom också, om man försöker dölja nåt och ändå är helt genomskinlig och alla märker direkt.

2004-08-23 11:31:45

Ita

Håller med. Funderar mycket på det här. Upplever att jag lär mej om mej själv. Att jag tidigare faktiskt förmodligen varit ganska odräglig ibland. Och jag fattade det aldrig då. Jag är säkert odräglig av och till nu också. Den största skillnaden är bara att jag för det mesta märker det själv. Hur lätt mitt uppförande påverkas av hur jag mår. Jag hör hur jag låter eller förstår många gånger hur det uppfattas. Att det låter annorlunda än det var tänkt.

2004-08-23 11:48:33

Anni

Tyder på god självinsikt och viss mognad i alla fall :-) När man själv upptäcker att man är odräglig alltså. Tur att folk står ut med en ändå! För det gör dom ju faktiskt för det mesta, underligt nog...

2004-08-23 14:50:25

Ita

Så tänker jag också! Sen är bara resten kvar :-) Att se problemet är ju första steget mot lösningen...liksom..

2004-08-23 14:54:29


Info
Namn
Anni
Född
-
Hemstad
Västkusten
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2004-07-12
Antal texter
1 442
Övrigt
Valspråk

Lev livet levande!