Det var en mörk & stormig natt

Ikväll är det tungt. Stormen utanför fönstret blåser sej rakt in i själen och jag blir rastlös och orolig. Det är varmt och ombonat härinne i min lägenhet, men jag känner mej alldeles tom. Ensam och ledsen. Jag längtar hem!

Tekniskt sett är det här mitt hem. En fin, stor, fräsch lägenhet i min nya trevliga stad. Hur kan jag vara så otacksam att jag inte uppskattar den? Just nu känns det som ett lyxigt fängelse. Här sitter jag, ensam, som en prinsessa i ett högt torn. Vem ska rädda mej ut, till verkligheten?

Det känns som att jag längtar hem till Stockholm, där jag bodde förut, men egentligen tror jag inte det är så enkelt att det bara handlar om geografi. Kanske längtar jag till det gamla invanda, enkla. Till den jag var förut, till mina vänner, grannen bredvid. Här känner jag inte mina grannar. Det finns liksom inga skäl att ringa på heller.

Tidig höstdepression? Trötthet? Vädret? Förändringskris i efterskott? Just nu vet jag bara att det känns bedrövligt eländigt. Det går nog över, det brukar det göra.

Alldeles mörkt utanför fönstret. Försöker titta på en halvdålig film på TV. Gör en kopp te. Vankar runt som en osalig ande. Ringer min käraste vän och gråter en skvätt. Återgår till TVn. Slänger ut min kalla kopp te och kokar en ny. Borde väl gå och lägga mej. Suck!

Det finns en känsla jag inte rår på
Den kommer alltid när du ska gå

Det finns en känsla i hjärtats djup
Den kommer alltid när sommaren är slut

En känsla mellan sommar och höst
När ingen bara du kan ge mej tröst