*kliar satan*

En vecka i Norrland utan ett myggbett... så kommer jag hem och åker till Skanör och blir fullkomligt uppäten!

Jag är rent generellt ingen strandmänniska - jag gillar inte folk, jag gillar inte sand och jag gillar inte sol (eller mest av allt gillar inte solen mig, den bara bränner mig hela tiden!). Älsklingen är en sån som skulle kunna bosätta sig på stranden om det var möjligt. Vi har hittat en rätt bra kompromiss - kvällar på stranden. Efter kl18 sådär, då är det inte så mkt folk, solen står inte så högt men sanden är lika närgången och besvärlig som alltid.
Det är inte så illa, jag har t.o.m lärt mig uppskatta det. Vattnet kunde inte anklagas för att vara särdeles varmt igår, och dessutom grumligt av nån brun alg så jag nöjde mig med att bada en gång. (På den grunda, aningens grönslemmiga sidan var det säkert 25° i vattnet däremot. Där plaskade jag omkring ett tag)
Råttan som var med oss (klart de måste få komma ut lite de med!) roade sig med att gräva i sanden och försöka gömma sig i vår strandkompis Jonas packning. Han hade inte så mkt emot det som tur var, men såg lite nervös ut när hon nosade farligt nära hans skrev. =)

Hade nån sagt till mig för fem år sen att jag idag skulle ligga på stranden, med mer sällskap än det jag omedelbart själv valt (och dessutom konsekvent bli kallad "gumman" eftersom Jonas verkar ha gett upp sina misslyckade försök att hålla isär mitt riktiga namn med det han känner mig med från nätet), totalt strunta i fluktarna som stryker omkring i hopp om lite action och dessutom uppskatta det skulle jag aldrig trott dem.

Men det gör mig lite nyfiken på vad jag kommer göra om fem år som jag inte skulle göra idag. Förändring är spännande.