hemma igen

En vecka hos systerskapet gick fort.
Fast det var bara 6dagar förstås.
Det känns kortare än så, inte så mkt inplanerat iår - en aktivitet om dan ungefär. Trevligt och sådär i alla fall.

Jag undrar ibland om jag lägger vikt vid fel saker när det gäller människor. Syrrans karl är trevlig men ack så trångsynt och fördomsfull och jag känner att jag aldrig skulle kunna leva med en sån människa - medan syrran helt enkelt går ifrån när han börjar diskutera nåt, suckar lite och säger att hon slutade bry sig i att argumentera emot för flera år sen.
Kanske funkar det att leva så? Själv känner jag att jag kan vara vän med såna människor men för att leva ihop krävs mer - jag vill inte behöva undvika en massa ämnen hela tiden.
Å andra sidan gör jag ju det nu med - det finns saker jag gör och säger som älsklingen tar illa vid sig av, med resultat att jag försöker tona ner mig på de områdena. Är steget därifrån till att dela liv med nån som tycker att missbrukare förtjänar ett nackskott och har fördomar om invandrare väl värdig vilken Sverigepartist som helst så värst långt?
Jag är väl bevandrad i konsten att skilja på person, åsikt och handling - men även om jag tycker väldigt bra om personer vars åsikter jag inte delar tror jag mig behöva en gemensam värderingsgrund med den jag lever med.
Kanske min syster inte har samma krav. Eller kanske hon innerst inne delar sin karls värderingar. Vad vet jag. Jag är i alla fall glad att jag har min älskling, med sitt överdimensionerade rättvisepatos och allt.