Jag antar att man skulle kunna säga att allt gick åt skogen. Man skulle kunna säga det, men jag tänker inte göra det. Det känns fortfarande alldeles för bra. Ibland nynnar jag på "Kom änglar", men jag har inte kommit dithän än. Jag grät i fredags och jag höll på att börja gråta igår, men nu håller jag mig uppe. Jag vet inte vad som kommer ur det men jag är ändå varm i magen. Det är fortfarande stort och häftigt och bra. Vad det än blir.
(Kanske är det bara kroppsminnen från igår. När vi höll vårt beslut att inte hångla eller mer men kramades i flera timmar, och en hand på min mage och en enda liten puss på munnen. Men jag vill tro att det är större än så.)
Jag tänker inte bli ett offer. Jag tänker inte bli den trånande, svagare här.
Och så har alltihop gjort en extremt jobbig och långvarig hang-up betydligt mindre märkbar. DET är värt en del i sig.