Till förstasidan

 
Lite ångest så här efter påsk - 2020-04-15 10:08
Igår drabbades jag av något jättemärkligt. Jag upplevde enorm stress av denna Corona-kris... som om det var JAG som jobbar på Folkhälsomyndigheten.
Det höll på hela dagen. Och stressen spred sig över allt jag gjorde.
Jag kunde sitta och gå igenom email och öppna mail på mail utan att lösa något av sakerna i mailet utan bara lägga problem på hög. Och högen blev som ett berg av olösliga problem.

Det var helt sjukt.

Tillslut fick jag lämna datorn och jobbet och sätta mig och titta på tv som inte har något med verkligheten att göra. Det fick bli ett gammalt avsnitt av "Mord och inga visor" Det finns liksom inget upprörande i Jessica Fletchers sätt att jaga mördare. Därefter tog jag en promenad. Det hjälpte och ångesten la sig. Nu har jag bestämt mig för att inte läsa dagstidningar eller titta en massa på nyheter på ett tag.

Jag har aldrig råkat ut för en sån här reaktion förut. Jag har haft ångestattacker. (om detta nu var en) Men de har varit fysiska på ett helt annat sätt. Och eftersom huvudet och mina tankar inte varit så påverkade, så har jag kunnat förhålla mig till dem. Men nu var det mina tankar som spann loss. Jag var jagad mentalt.
Jag tror det är isoleringen som hjälper till.

Livet just nu känns lite som vid ett säkerhetsstopp man gör vid dykning.
För många år sen var jag och en kompis på västkusten och dök. Vi simmade utmed en bergskam på typ 10 meters djup. När det var dags att avsluta dyket hade vi tappat bort den där bergskammen och vi fick gå upp i bara grönt vatten utan några fysiska referenser. Vid 5 meters djup måste man stanna och hålla sig där i minst 3 minuter innan man fortsätter upp.
Hon och jag stannade, justerade dykardräkten så vi fick jämnvikt, och så var vi still. Vi hängde i vattnet som om vi var i igenstans. Viktlösa, utan att röra oss uppåt eller nedåt. Det fanns inget att se, världen runtom var grön i alla riktningar.

Det var en orerhörd avslappnad men samtidigt surrialistisk upplevelse. Hjärnan hade inga referenser och man kunde nästan känna hur förvirrad hjärnans system blev av den input som den fick.
Så känns livet lite just nu. Som att man hänger där i ingenstans. Utan hållpunkter, referenser eller perspektiv. Samtidig är det ganska lugnt och stilla. Inte hotfullt. Inte farligt. Men utom kontroll.
Bubblan har nu pågått i över tre veckor och min hjärna börjar göra egna små hopp.

Jag vet ju inte säkert, men jag tror att det hör till i alla fall. Att hjärnan känner ett behov att hantera något konkret. Och när det inte finns något konkret, så hittar den på det själv. Fast ja... så jävla konkret blev det ju ändå inte.

Idag är det i alla fall bättre.
Föregående inlägg N&uaml;sta inlägg Ordbok - Prenumerera - Lista alla - RSS: Text/Kommentarer

Kommentera!

Vilket användarnamn finns överst i listan till vänster?




Ditt namn:    

Du vet väl om att du underlättar för skribenterna om du skriver @namn: när du svarar någon i kommentarsfältet?

Tillåtna HTML-tagar: <b>, <i> och <u>

Info / Stat / Frågor

Namn: Jazz
Född: 1975
Hemstad: Stockholm
E-post: -
Hemsida:
Medlem sedan: 2008-12-27 08:34
Antal texter: 1067
Övrigt: Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.

Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.

De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.

Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.




- Skicka hypobrev -

VALSPRÅK Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte