Idag fyller Tusse 8

Idag fyller Tusse 8 år. Det är inte vidare imponerande 8-årsdag hon får.
I fredags vid frukost klagade hon på ont i halsen.
- Jahapp, sa jag, då blir det ingen skola för dig idag.
Eftersom det var fredag bestämde jag mig för att hålla Gordan hemma också. Tänkte att han kanske insjuknar under dagen.

Tusses feber kom efter ytterligare en timme och höll sig runt 39 grader. Alvedon för att lindra både feber och den onda halsen.

Sen har Tusse haft feber och ont i halsen hela helgen. Groda, Mannen och jag har måtte prima.
Eller ja, jag har ju inte mått prima på över 5 veckor. Men min förkylning blir bättre och bättre om än långsamt. Och jag har inte märkt av någon ökad hosta, ont i halsen eller feber på mig själv. Men hur värderar man sina symptom när de varit där en evighet?

Idag är Tusse feberfri. Men har fortfarande lite ont i halsen. Tror inte att vi hade bjudit in några ändå. Barnkalas är ju omöjligt (om ni frågar mig) när man inte kan planera flera dagar i förväg. Släktkalas innebär ju en hel mängd med gamlingar. Och att bjuda riskgruppen på kalas är inget riktigt jag vill ta ansvar för.
Nu dessutom, när vi har symptom som skulle kunna vara covid-19 i familjen så blir det ju verkligen inget kalas med gäster.

Så idag tog vi hem Grodan tidigt från fritids. Tusse bakade en kladdkaka. Och så blev det familjefika med kladdkaka, saft och kaffe. Och en blå 8 som ljus i "tårtan". Farmor och farfar kom förbi med paket men höll sig utomhus. Och farmors syster med man kom förbi med ett sjungande kort och lite pengar i ett kuvert. De fick stå i snålblåsten några meter utanför dörren.
Några har ringt och grattat. Många har skrivit på FB. Meeeeen, det är inte så ballt när man är 8. Vid 8 vill man ha kalas och massa paket.

Nåja. Är det pandemi så är det. Och vissa uppoffringar vi tvingas göra är faktiskt inte så allvarliga om man kliver utanför sin egen bubbla en smula.
Än så länge har ingen annan blivit sjuk. Jag har blandade känslor. En del av mig hoppas att det är ett vanligt virus Tusse har fått. En annan del av mig hoppas att det är covid-19.

Min man blir först alldeles upprörd när jag säger att jag hoppas det är covid-19. Men jag säger att dels tror jag vi har goda chanser att klara oss rätt bra. Och om man nu ska åka in på sjukhus, skulle jag nog hellre vilja dit före trycket blivit så hårt att de måste nyttja fältsjukhuset de byggt i Älvsjömässan.
Min man vill helst slippa smittan helt och hållet.
Jag tänker, hur länge ska man leva så här om man har som ambition att aldrig bli smittad?

Jag vet inte heller om jag inbillar mig, men jag tycker mina luftrör har blivit allt mer ansträngda under dagen. Eftersom jag har haft sån där jävla sugig luftrörshosta i fyra veckor nu, så är det ju inte så lätt att säga. Ibland hostar jag och då är det sån där torr jag-kan-nästna-inte-andas-hosta. Men för 4 veckor sen fick jag inte covid-19. Det är jag ganska supersäker på.

Nåja. Det lär väl visa sig. Antingen blir jag sämre, eller inte. Och ändå kommer vi inte veta säkert.

Ikväll ska Mannen få firtera chickenbits, för det har vår prinsessa önskat sig till middag.
Det ska ju sägas att han gör helt galet goda chickenbits.