Till förstasidan

 
I tystnaden - 2020-03-20 14:23
Intressanta saker sker i mitt Corona-begränsade liv som jag inte hade väntat mig.

Jag har varit engagerad i den här Corona pandemin ända sen det började ta fart i Kina i januari. Jag tittar på nyheter och morgonprogram. Jag läser tidningen flera gånger per dag. Jag försöker hålla mig borta från åsiktskriget som pågår på sociala medier och jag försöker inte skapa mig en egen åsikt om vad som är rätt och fel.
För några veckor sen kände jag mig ganska ordentligt uppvarvad kring ämnet. Och den där känslan vi-måste-göra-det-som-krävs fyllde mig med massa kämparanda.

Sen i torsdags förra veckan har jag jobbat hemifrån. Mitt jobb är ganska lite påverkad utav det. Mitt jobb består nämligen bara att jobba med människor som befinner sig på andra siter än jag själv. Så Skype, Teams, mail, chatta och online möten är faktiskt mina primära arbetsverktyg i mitt dagliga arbete. Med eller utan en Corona-epidmi.
Barnen fortsätter att gå i skolan. De tar skolbussen varje morgon, och vi åker och hämtar dem någon gång på eftermiddagen.
Eftersom jag bor på landet, så utsätts jag inte av spöklikt tomma gator som känns helt onormalt. Våra gator ser ut så jämt så här års. När mörkret kommer i Oktober stänger männsikorna in sig och vi ser inte av varandra förrän till våren. Grannen och jag brukar skoja att i april när alla kommer ut igen får man se vilka som överlevde vintern och vilka som blev fler. Jag antar att vi inte kommer dra det skämtet i år, även om det kanske kommer visa sig vara mer verklighet än vad vårt skämt ämnade.

Så på ytan är mycket i mitt liv precis som vanligt. Bortsett från att den blivit mycket tystare. Och stillsammare. Och då menar jag inte bara på det mest uppenbara – att jag inte träffar lika mycket människor om dagarna.
Nej, det är inte bara det.
Om jag ska försöka beskriva det så är det som när ventilationen stannar. Ni vet, som vid ett strömavbrott. Plötsligt blir det en tystna som gör en uppmärksam på att man normalt lever med ett konstant brummande ljud från ventilationssystemet. Ett ljud som hörs, men som man inte tänker på. Tystnaden råder när systemet står still är först lite obekväm, men sen så skön. Len.

Nu i denna Corona-värld är det som ett evigt brus av aktiviteter tystnat. På facebook dräller det inte med bilder och inlägg på allt människor gör. Påsklovet närmar sig, men inte någonstans deltar jag, eller lyssnar på diskusioner kring aktivitetsplanerna alla människor har för påsklovet. Jag lägger ingen tid på att fundera vad jag vill göra för att något roligt ska hända i livet. Inget surfande på nätet efter resor, teatrar eller andra saker.
Och ingen annan heller.
Det är som om det där surret som ständigt finns runtomkring en, ett surr som handlar att aktivera, prestera och hålla någon i rörelse, har tystnat. Och jag inser hur mycket energi det där surret faktiskt tar i anspråk. Inte bara mina egna ambitioner, utan andra. Människor som inte ens delar sitt liv med mig, utan bara finns i min världsbild.

Nu är min värld tyst, stilla och liten.
Även om jag sitter och tar till mig världens nyheter dagligen, så tränger inte det längre in i min direka värld. Den här världen som nu består av mitt lilla villaområde med de tomma grusvägarna. Här, där väldigt lite händer.
Just nu, så här en vecka in i mitt lite mer isolerade liv, känns det UNDERBART!!
Kanske kommer det inte att göra det i evighet. Men just nu tänker jag njuta fullt ut.
Föregående inlägg N&uaml;sta inlägg Ordbok - Prenumerera - Lista alla - RSS: Text/Kommentarer

Kommentera!

Vilket användarnamn finns överst i listan till vänster?




Ditt namn:    

Du vet väl om att du underlättar för skribenterna om du skriver @namn: när du svarar någon i kommentarsfältet?

Tillåtna HTML-tagar: <b>, <i> och <u>

Info / Stat / Frågor

Namn: Jazz
Född: 1975
Hemstad: Stockholm
E-post: -
Hemsida:
Medlem sedan: 2008-12-27 08:34
Antal texter: 1063
Övrigt: Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.

Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.

De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.

Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.




- Skicka hypobrev -

VALSPRÅK Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte