Till förstasidan

 
Sitter hemma och jobbar - 2020-03-16 11:06
Sitter hemma och jobbar.
Dels för att företaget har bett alla som kan jobba hemifrån att jobba hemifrån. Men också för att jag blir fan inte av med min förkylning.
Jag blev ju förkyld före sportlovet. Då hade vi väl typ ett eller eventuellt två Corona-fall i Sverige, så min förkylning är inte covid-19. Först jobbade jag hemifrån, sen åkte jag på sportlov på landet och sen var jag ledig måndagen efter sportlovet. 9 dagar från jobbet och det tyckte jag då var tillräckligt fastän jag fortfarande var snorig.

Idag är det lätt att säga att det är bara att stanna hemma, vilken förkylning man än har. Men för tre veckor sen såg det lite annorlunda. Jag VET ju att jag inte har Corona. Dessutom har jag inte smittat någon i min familj. Varken min immunsvaga man, mina barn, min systers barn eller mina föräldrar. Och smittar man inte mamma, ja då smittar man nog ingen annan. Hennes immunförsvar är så jävla kass att hon får det mesta som man bjussar på.
För tre veckor sen tyckte jag att en förkylning som jag stannat hemma i 9 dagar för är tillräcklig för att gå till jobbet. Jag har sån där eftersläpande hosta, ni vet, en sån där som kan hålla på i veckor.
Och före Corona var det väl INGEN som stannade hemma i 6 veckor för att de hostade?
Men i onsdags förra veckan fick jag ont i halsen. Och det har jag inte haft tidigare. Så då åkte jag hem och har hållt mig hemma sen dess. På torsdagen blev alla ombedda att jobba hemifrån om det gick. Jag hade då redan beslutat för att stanna hemma och jobba tills jag är helt frisk.

I fredags var det begravning. Min systers svärfar som gått bort. Jag hade tagit hela dagen ledig för att gå på begravningen. Men den fick jag avstå ifrån. Min man fick åka ensam dit.
På parkeringen vid kapellet fick han SMS om att hans MS-medicinering denna vecka är inställd. Eftersom medicinen han får pajar immunförsvaret, så ger man inte patitenter den medicinen just nu. Vem vet när han får sin nästa dos.
Grodans basketmatcher har blivit inställda resten av säsongen. Det var 3 matcher kvar, så det sved inte så farligt i min 10-åriga kille med basketdrömmar. Värre var när skolan meddelade att utflykten till Leo’s Lekland är inställd. Hela skolan på 100 elever skulle åka. De hade samlat pengar förra terminen och haft storråd med omröstning om vad de skulle göra för pengarna. Skolan var SUPERTAGGAD!
Tusse och Grodan har haft vilda diskusioner här hemma när beslutet på sammankomster på fler än 500 personer förbjöds.
Tusse trodde att det kunde komma att ändras, men kanske ner till 150 personer. Och då skulle de fortfarande kunna åka till Leo’s. Ja, Leo’s skulle kunna vara möjlig ända ner till max 110 personer, resonerade hon. Grodan trodde inte att man skulle ändra reglerna alls.
Domen att Leo’s var inställd föll tungt.
Men Coronas allvar har även nått fram till ungarna. Och med den klokskap som ungar besitter så startar en ny diskusion där de snart nog kommer fram till att det är inte så farligt att Leo’s blev inställt. Det kommer ju bli av senare istället. Så går livet vidare i deras värld.

Själv förfasas jag mest av bristen av solidaritet. Det sipprar igenom en del fint på sociala medier. Med sjungande människor på balkonger i Italien. På hejarrop eller fina artiklar om sjukhuspersonal. Men mer fylls strömmen av ifrågasättnade av experters kompetence. Bristen på handlingskraft. Man tävlar i att dela ståndpunkter och i mataffären gapar hyllorna tomma.
Jag vet inte om livets värsta öde verkligen är att stå utan toapapper. Men jag blir sorgsen när jag ser att det finns de som inte får tag i medicin till sina febriga barn.
Som den livströtta människa jag är just nu, så orkar jag inte ens se allt detta som flödar. Hur man gormar och skriker och förfasas. Människor som helt saknar kompetense att ens avgöra en experts kompetens eller bristen på detsamma, uttalar sig helt osakligt och helt utan argument för sitt uttalade. Bara att kräka ur sig en åsikt, och sen är man klar med den saken.
Jag plockade bort en gammal kollega från FB. Orkade inte med honom längre. Det kändes skönt, men hjälpte föga. Så nu läser jag inte FB alls istället. Blir bättre så.

Det är inga svåra uppoffringar jag och min familj får göra i kölvattnet av Corona. Och hade det inte varit för att min man tillhör en riskgrupp, så hade jag inte ens varit särskilt oroad för viruset i sig.
Nu är det att se tiden an. Och kanske ha en plan vad vi ska göra om toapappret tar slut. Vi har inte bunkrat och har inga planer på det heller. Men förr eller senare går vi in på sista rullen, och då får vi hoppas att det finns några rullar på hyllan på ICA. Eller klara oss ändå.
Föregående inlägg N&uaml;sta inlägg Ordbok - Prenumerera - Lista alla - RSS: Text/Kommentarer

Kommentera!

Vilket användarnamn finns överst i listan till vänster?




Ditt namn:    

Du vet väl om att du underlättar för skribenterna om du skriver @namn: när du svarar någon i kommentarsfältet?

Tillåtna HTML-tagar: <b>, <i> och <u>

Info / Stat / Frågor

Namn: Jazz
Född: 1975
Hemstad: Stockholm
E-post: -
Hemsida:
Medlem sedan: 2008-12-27 08:34
Antal texter: 1063
Övrigt: Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.

Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.

De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.

Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.




- Skicka hypobrev -

VALSPRÅK Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte