Jag sitter just och tittar på en youtube där man gipsar en mammamage och händer för att sen göra en ”byst” av det hela.
Först så fnissar jag inombords och rullar med ögonen och tänker ”Jisses, det finns ingen gräns hur mycket man kan vältra sig i det faktum att man är gravid”
Jag hade precis samma rulla-med-ögon-känsla härom veckan när någon sålde sitt exemplar av Ebba Von Sydows gravidbok.
Så stannar jag plötsligt upp i min tanke. Jag inser att jag helt har tappat bort både känslan och minnena från min första graviditet. För även om jag inte gjöt en magbyst, eller gick till fotografen och gjorde en romantisk fotosession med magen i vädret, eller köpte alla kändisars böcker om sin graviditet, så nog vältrade jag mig i min.
Visst var det det största i livet. Ja världen rent av. Inget var mer märkvärdigt än min mage och det som pågick därinne.

Jag borde verkligen inte rulla på ögonen. Eller fnissa inombords. Eller tycka de är fåniga. Eller ens tycka att hur i helvete kan någon ens tänka tanken att köpa Ebba Von Sydow gravid i bokform.
Jag borde glädjas åt det ogenerade tramset. För det är ändå något lyxigt att få vältra sig i en graviditet. Det har inte funnits något så magiskt sen man slutade tro på tomten.

Jag blir uppriktigt ledsen hur tom jag är på dessa känslor. Jag skulle vilja titta på första-graviditet-tokeriet och minnas min egen tramsighet. Men nej. Det är liksom tomt. Visst minns jag min graviditet, men inte allt fånigt jag och min man höll på med (med betoning på jag... jag var enormt gravid och självupptagen i det)

Hur som helst, jag vill sluta fnysa åt människor som befinner sig i bubblan. Det är bara en tråkig inställning och rätt småsint känner jag.