Till förstasidan

 
Höstlovet kom och gick - 2019-11-04 11:45
Så har vi haft höstlovsvecka.
Jag har varit ledig denna vecka sen Grodan föddes. Men inte i år.
Ungarna åkte upp till landet med sina kusiner och mormor och morfar. Jag tror att vi började med denna tradition när Gordan och hans kusin var 1 eller 2 år. När barnen gick på dagis brukade vi ta höstlovsveckan en vecka före skolorna.
Jag har varit med denna vecka varje år. Men alltså inte i år.

Förra året slutade denna vecka med att jag arg som ett bi lämnade landet och jag och mina föräldrar pratade inte på 3-4 månader. Så det var ju inte jättemärkligt att jag i år inte var med i diskusionerna inför Höstlovet, utan mamma bara frågade om hon och pappa fick låna barnen under lovet.
Men en liten del av mig tror inte att det helt och hållet berodde på hur förra årets lov slutade. Utan mina föräldrars inställning att de ska "lasta av oss" och att om vi vill vara med så får vi bjuda in oss själva.
Det är ett ganska normalt ställningstagande i vår familj. Mamma och pappa har alltid dörren öppen och vi meddelar när vi tänker komma förbi.

Men när det kommer till höstlovsveckan så blir jag lite ledsen. Höstlovsveckan har varit jag och mamma som alltid har satt upp. Jag har tagit semester VARENDA år. Och varje år har vi inkluderat min systers ungar.
Jag menar inte att folk ska se det som någon direkt uppoffring av mig. Jag har ju gjort det för jag velat det. Jag har gjort det för att jag har tyckt det är roligt och viktigt.
Men nu känns det som om det kanske ingen som ens riktigt har noterat det. Som om det bara råkat vara så att jag har haft semester just vid det tillfället.

För ett par år sen när min syster och man kom och hämtade hem sina ungar tackade de mamma och pappa för veckan. Till mig sa man ingenting.
Min syster talar gärna om för mig att mamma och pappa ställer upp så mycket för oss och för deras barnbarn.
Min syster är lite sån. Tycker att folk ställer upp. Dock verkar det aldrig som om jag är en utav de som ställer upp.

För mig känns det som om jag i år fick sparken från ett höstläger, ett uppdrag som ingen annan än jag tyckt att jag någonsin har haft.
Det är verkligen inte tacksamhet jag eftersöker här.
Men jag är den konfliktsökande i familjen. Jag är den som startar bråk. Skapar osämja till höger och vänster. Låter och ylar. Jag vet att det inte alltid är uppskattat och jag med dessa egenskaper är en ganska jobbig person.
Därför försöker jag väl använda min andra sida till att kompensera och få vågskålen att väga lite jämnare. Med att engagera mig, fixa, planera och... ja, i mina ögon "Ställa upp"

Jag blir ledsen. Men jag vet inte hur jag ska förmedla det.
Som en vän till mig sa "Det är ingen som har bett mig"
Och är man inte ombedd så kan man inte kräva erkännande för ett jävla skit.
Och för varje sak jag slutar göra så får jag kvitto att det var helt onödig energi jag lagt i det hela. För ingen brydde sig i alla fall.

Jaja. Skitsamma.
Höstlovet är slut. Jag kunde i vilket fall som helst inte vara ledig i år. Så vad är det att bråka om? Istället fick jag och mannen en ganska bra vecka.
Jag fick jobba utan att känna pressen att komma hem i tid. Jag och mannen åt hämtmat eller på restaurang varenda dag och genererade nästan ingen disk alls. Och mannen kröp ut ur sitt skal och vi hade samtal som både var engagerande och roliga. Så det var en riktig skön vecka faktiskt.
Och det är väl bara mitt ego som är lite stött att ingen noterade att jag inte var lägerledare i år också.
Föregående inlägg N&uaml;sta inlägg Ordbok - Prenumerera - Lista alla - RSS: Text/Kommentarer
Pocks
Du: helt rimligt att känna så. Kärlek, min vän.

19-11-05 22:54


Kommentera!

Vilket användarnamn finns överst i listan till vänster?




Ditt namn:    

Du vet väl om att du underlättar för skribenterna om du skriver @namn: när du svarar någon i kommentarsfältet?

Tillåtna HTML-tagar: <b>, <i> och <u>

Info / Stat / Frågor

Namn: Jazz
Född: 1975
Hemstad: Stockholm
E-post: -
Hemsida:
Medlem sedan: 2008-12-27 08:34
Antal texter: 1050
Övrigt: Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.

Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.

De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.

Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.




- Skicka hypobrev -

VALSPRÅK Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte