Gubbe till att vara jobbig

Vi har fått in en konsult i vårt team av projektledare. Vårt team är väl bara ett team på papper än så länge för vi har svårt att få ihop den där tighta känslan ett team ska ha. En del i det är väl att 2 av teammedlemmarna sitter i Linköping och 2 i Stockholm. Samt att vi alla har egna subprojekt som gör att var och en jobbar på sin egen front.

Hur som helst, det där ska vi jobba på och få ihop oss. Problemet jag har är att konsulten är den andra medlemmen (jag är den första) i Stockholm. Dvs, det är han och jag.
Och jag gillar honom inte.
Skulle jag spontant gissa, så gillar han inte mig så värst heller. Men han är ju konsult, så han får ju hålla god min.

Jag gillar honom inte för följande anledningar
1) Han vill vara den som pratar
2) När han pratar så säger han inte det väsentliga som hör till vårt jobb.
3) Att han inte säger det väsentliga beror på 2 saker. 1 - att han är ny och därför inte kan allt 2 - för att han inte är speciellt ödmjuk till det första faktumet.
4) När han pratar om oväsentligheter blir jag irriterad och avbryter honom för att få honom tillbaka till det väsentliga ämnet och det tror jag irriterar honom.


Det är så långt min irritationslista kommit. Jag är rädd för att den kommer att växa. Min förhoppning är att han mycket snart får klara sig själv och då kanske han får mer anledning att prata om sånt som har faktiskt värde i vårt jobb.
Åh, jag har ingen tolerans med människor som vill säga saker som låter smarta, men egentligen bara uppvisar att de egentligen inte vet något om de faktsika detaljer i jobbet de ska utföra. De borde prata mindre, fråga mer och lyssna en hel jävla massa.

Jag har ju inget pokerface när jag får såna här känslor för människor. Så man hör på min rätt så torra röstläge att jag inte är så imponerad. Han i sin tur känner sig nog lite ansatt och kritiserad. Så nu börjar jag märka att han blir lite irriterad tillbaka när jag pratar.

Han, jag och chefen som hyrt in honom har en sync varje vecka. Denna vecka har han fått egna arbetsuppgifter. Jisses, som han kunde snacka. Inget som egentligen är sånt som den där chefen behöver veta, men det hade jag inte väntat mig.
Jag flikade in för att förklara vad det är vi vill uppnå.
Aj, aj. Då sprack gubbens pokerface en aning också. Avbröt mig och fortsatte mala på.

Längtar tills vi kan kalla honom självgående. Då kan han och sin chef snacka hur mycket de vill. När jag inte längre är tillsatt för att lotsa gubben, så får han säga och göra vad fan han vill.

Saken är den, att det finns fortfarande möjligheten att han faktiskt har kompetens så att han kan göra ett bra jobb. Och gör han det och jag slipper ha allt för mycket med honom att göra, så blir det säkert finfint.
Men just nu stör han mig som fan.