Till förstasidan

 
Så här var det inte tänkt - 2019-09-04 10:17
Det har varit en sommar så galet fullt med bärfisar. Jag har skrattat åt det, då bärfis har en sån specifik betydelse här på Hypo.
Jag skrattade inte lika mycket när mensen inte kom i augusti.

Vi bestämde att vi inte skulle ha fler barn efter mitt andra missfall som var förra sommaren. Då blev vi först ledsna när jag tappade det, men ganska snart kände vi hur vi båda andades ut. Så då kom vi överrens om att inte försöka få fler barn.

Jag skulle ju ha gjort något åt saken. Så klart. Men mannens MS-diagnos gjorde livet så sorgset och eländigt. Och under vintern ägnade jag min tid åt att själv få diagnosen Diabetes2. Och så var det mina ryggproblem som krävde sin tid. Det vara bara läkartider till höger och vänster mest hela tiden. Jag orkade inte.

Och det var inget större problem. Vi hade ju ändå inte sex. I allt det här dog vårt sexliv ganska effektivt. Sorg och trötthet gör få människor kåta. Så jag sköt på det.
Sommaren har verkligen inte varit någon sexorgie. Jag och min man lever mycket som två parallella individer med ganska lite fysisk och mental kontakt.
Vi orkar inte. Vi är så sorgna. Var och en på sitt sätt. Det är inget outhärdligt läge. Vi har bara inte så mycket av oss själva att dela ut.

Men en gång fick vi tydligen till det. Ägglossningen i juli är den som båda mina barn är tillverkade... och förra årets missfall. Räknar man med denna så blir det alltså totalt 4 befruktade ägg i just juli månad genom åren.
Jag antar att vi lätt kan säga att det är min fertila månad.

Så där stod vi. Med en sticka med ett plus, fast vi båda mycket väl visste att vi vill inte ha fler barn.
Att jag ska gå igenom en graviditet innebär en hel del risker. Vi har haft turen att ta oss igenom 2 svåra graviditer helskinnande. Men det är inget att ta för givet. Jag är 44 år och det hjälper så klart inte till att förbättra läget.

Min man känner att han inte räcker till för oss som finns runt matbordet idag. Tanken att ta sig an småbarnsår igen känns för honom övermäktig.
Så ur ett logiskt perspektiv var det inte så oerhört svårt att komma fram till att vi inte vill ha ett barn till.

Men så kommer den andra delen.
Det är ju VÅRT barn som växer där inne. Och de två vi har är fan i mig det bästa jag och min man någonsin åstadkommit.

Det var min arbetskollega och väns ord från förra året som fick mig att bestämma mig. När hon fick höra att vi försökte få barn skakade hon på huvudet och sa "Hur tänker du? Du har två barn som du har ansvarete över. Hur kan du utsätta dig för de risker det innebär? Vad händer om det går riktigt dåligt?"

Mängden incidenter "riktigt dåligt" har ökat i vår nuvarande situation. Både jag och min man är väldigt sköra och vi kan inte stå pall vad som helst. Och går någon av oss sönder mer så är vi rätt dåligt rustade för att hålla oss och vår familj ovanför vattenytan.

Jag är extremt pro abort. Det är en av de viktigaste rättigheterna jag har som kvinna. Och en rättighet jag fan i mig ska ha. För mig är det också viktigt att det är en rättighet utan en massa moraliska pekpinnar. Varje kvinna i världen borde få tillgång till denna rättighet. Det är min absoluta ståndpunkt.

Med det sagt, är det inte ett lätt beslut att driva igenom när det handlar om mitt eget barn. Logiskt och moraliskt, ja. Känslomässigt, nej. Så inåt helvete nej.
Och så den där jävla kroppen. Kroppen som pumpar mamma-känslor överallt.

När aborten skulle ske visade det sig att det fanns inget liv att abortera. Liksom de andra två missfallen hade livet försvunnit och skrumpnat. Men denna gång verkade inte kroppen stöta ut det.
Jag fick lite tabletter för att hjälpa kroppen att göra det jobb som ska göras. Men det tog en vecka innan kroppen på riktigt började göra det jobbet.

Jag vill inte ha ett barn till. Hur underbart det än må vara. Och det finns inte ord att beskriva vilken lättnad det var att det var ingen underbar bebis där inne som växte. Att de flesta mina ägg har för dålig kvalité. Jag säger de flesta, för nu har jag haft 3 missfall, men det betyder ju inte att det är omöjligt.

Så idag ska jag göra det där som skulle ha blivit gjort för ett år sen. Idag ska jag göra mig oförmögen att bli gravid.
Jag kommer alltid bära med mig på det där tredje barnet vi aldrig fick. Jag kommer bära det med en saknad, fastän jag vet att det blir bra så här.
Det är en märklig kombination av känslor. Att vara lättad och sorgsen på samma gång. Att vara glad och tom.
Men det är ju så med känslor, har jag lärt mig. De klarar av att finnas samtidigt i ett enda stort virrevarr. Så det är väl bara att låta dem som finnas där.

Föregående inlägg N&uaml;sta inlägg Ordbok - Prenumerera - Lista alla - RSS: Text/Kommentarer
Tinto
Kram! Du slapp ta ett beslut. Jag känner som du om abort, är pro men skulle ha svårt med det för egen del. -Det är märkligt hur hjärnan kan vilja ett och kroppen ett annat, i många sammanhang. Min kropp brukar vinna... hur är det för er andra som läser detta?

19-09-04 15:39

Pocks
Så märkligt... tänkte mejla dig om detta i dag. Stor kram fina vän. Livet löste det åt dig på sitt eget förunderliga vis.

19-09-05 15:01


Kommentera!

Vilket användarnamn finns överst i listan till vänster?




Ditt namn:    

Du vet väl om att du underlättar för skribenterna om du skriver @namn: när du svarar någon i kommentarsfältet?

Tillåtna HTML-tagar: <b>, <i> och <u>

Info / Stat / Frågor

Namn: Jazz
Född: 1975
Hemstad: Stockholm
E-post: -
Hemsida:
Medlem sedan: 2008-12-27 08:34
Antal texter: 1042
Övrigt: Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.

Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.

De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.

Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.




- Skicka hypobrev -

VALSPRÅK Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte