Till förstasidan

 
Nu'rå? - 2017-04-20 22:03
Saker och ting har egentligen inte förändrats sen sist. Och ändå har de det.

Mina arbetsuppgifter har förändrats något. Jag sitter nästan aldrig i telefon numera. I stället har jag fått ansvar för vår del av en kundwebb, för vår samarbetsyta på sharepoint, och intranätet. Jag verkar ha blivit vår röst i talsvaret i telefon och får spela in alla menyer, val och tillfälliga fraser. Jo, så är jag en av de med störst ansvar för vårt ärendehanteringssystem också. Visstja, e-tjänsten för synpunter och klagomål också.. Och jag hjälper webbredaktionen med vissa uppdrag. Jag har banne mig inte tid att sitta i telefon och prata med medborgarna längre. Men inte mig emot. Jag har gjort det i så många år nu att jag verkligen vill göra något annat. Det här passar mig. En del av detta har jag haft ansvar för i flera år, men i kombination med telefonsvarandet har jag inte haft någon chans att få koll på vad jag egentligen ska göra, och lära mig allt jag behöver kunna för att känna att jag gör ett bra jobb. Nu är det annorlunda. Nu är förutsättningarna och möjligheterna bättre. Det känns väldigt bra. Nu hoppas jag bara att chefens prat om att de ska hitta ett sätt att ändra min tjänst från en typ till en annan (och få upp lönen) verkligen blir av.

Annars.. jag är ledsnare. Det här att inte älska och vara älskad tär på mig något så fruktansvärt. Det är en sorg som äter upp mig. Om några månader fyller jag 49 och sen är det bara ett år kvar till 50. Snart 50 år utan att ha varit kär. Två förhållanden. Ja, utan att ha varit kär. Det första borde ju verkligen aldrig hänt. Han bara ljög. Jag var kvar mot bättre vetande. Det jävla behovet av närhet antagligen. Dålig självkänsla. Det andra.. honom tyckte jag hemskt mycket om. Men jag var nog mer förtjust i förhållandet som sådant än i honom. Och hans förmåga att vara en partner är verkligen under all kritik. Jag är inte perfekt, inte alls. Men om min partner gråter skulle jag inte vända på klacken och gå. Jag skulle inte fräsa att han bara "försöker skylla ifrån sig" när han försöker förklara hur han reagerade och handlade.

Jag har försökt börja öppna mig kring vad det gör med mig. Jag vet inte om det är värt det. Försöken har lett till att det levereras förslag på lösningar (dejtingapp, dejtingsidor, kurser, krogen, klyshor som "det finns nån för alla" eller "JAG tycker om dig" och "Du är fantastisk/underbar/urbra/whatever.. godegud låt mig slippa höra) som jag dels inte efterfrågat, dels undrar varför jag skulle göra eftersom de skulle innebära att jag skulle göra något jag inte vill göra, inte trivs med. Eller så ska det pratas om min vikt och jag orkar inte ens försöka förklara att jag inte ens skyller på den längre. Jag skyller inte på nåt. Jag bara gråter över situationen.

Och jag funderar över det här man alltid pratat om att flickor behöver sina pappor eftersom far- och dotterförhållandet påverkar hennes förhållande till män senare i livet... Say no more.. Två fadersgestalter som INTE varit särskilt mycket till far nån av dem. Den ene dog i september förrförra året och det är så jävla sorgligt att hans biologiska döttrar sörjer tillsammans, går till minneslunden tillsammans medan jag får sörja ensam och den andre.. hör av sig på födelsedagen, och julafton men inte när stan jag bor i blir utsatt för en terrorattack eftersom det ju stod på facebook att jag var ok.

Och den jag trodde var en bästa vän visade sig inte vara det. Jag berättade hur jag verkligen mådde i en situation, försökte förklara utan att skuldbelägga. Bara förklara att det här händer. Jag reagerar så här eftersom xxxxx. Det togs emot som skuldbeläggande. Jag bad henne fyra ggr om vi kunde talas vid på telefon så att jag fick förklara, så lätt att missförstå annars, kan jag få förklara på telefon. Det fick jag inte. Hon bestämde att samtalet var slut, jag var förlåten för skuldkastandet nu var allt bra. Tyckte hon. Det tyckte inte jag. Hon är kvar i min bekantskapskrets. Allt blir jättekonstigt om jag gör som jag egentligen vill. Hon är kvar, men hon är ingen bästa vän. Jag hör inte av mig. Jag gillar pliktskyldigast bilder på instagram. Besvarar nån kommentar på fb. Men nära vänner är vi inte. Hon svek mig. Jag begär inte att man ska hålla med mig. Tycka lika. Men prata med mig. Försök förstå min synpunkt och varför jag säger att jag är ledsen och mår dåligt.

Hittills har alltså mina försök att vara öppen med hur jag mår inte lett till något bra.
Sa jag bitter?

Jag orkar inte med folks gulligull och kärleksbetygelser i sociala medier. Jag orkar inte med folk som är kära på buss och t-bana. Jag är en bitter kärring som måste titta bort för att inte blänga surt.

Hur fan ska jag ta mig ur detta? Hur ska jag inte bli uppäten av smärtan. Hur ska jag kunna ignorera det här behovet av en annan människas närhet? Går det ens?

Det enda som är bara kärlek är mina syskonbarn.
Sexåringen gav mig en komplimang i måndags; "Du är fin på nåt konstigt sätt".
Föregående inlägg N&uaml;sta inlägg Ordbok - Prenumerera - Lista alla - RSS: Text/Kommentarer
.jag
♥ ♥ ♥

17-04-21 05:36

Jazzie
Fy vad tråkigt att höra vad som händer när du försöker öppna dig. För jag tror ändå det är den rätta vägen oavsett. Inget blir mindre sant för att det inte sägs eller får plats att finnas. Men det är bara det som får finnas som man kan förhålla sig till. Öppna och låt det finnas. Det är ingen lösning på det du saknar, men det är att ge dig rätten att vara den du där med alla dina känslor. Kram

17-04-22 08:56

Tinto
Man skulle så gärna vilja komma med något klokt råd, men... du är väl inte mindre klok än jag för det första, och det brukar väl aldrig hjälpa för det andra. Så klart att du vill ha någon att höra ihop med, det vill nog i stort sett alla. Så det borde inte vara så svårt, men som bekant är ju vårt land det med de flesta ensamhushållen i världen. (Man behhöver ju inte bo ihop för att man hör ihop i o f s. Men ändå.) Livet är så orättvist. Vi får så sällan det vi vill ha, bara sånt som andra vill ha. Som förstås i sin tur har det vi vill ha.... Enligt Feng Shui finns det saker man kan göra i sin omgivning för att liksom skicka ut rätt signaler i universum. Som att ordna saker i par. Det kan ju inte skada att prova. Oj, där kom det ändå. Förlåt då. Men det är för att jag bryr mig.

17-04-22 11:09

AnnA
Först vill jag bara säga att det är jätteroligt att få ett livstecken. Det andra är bara så ledsamt att läsa.
Stor kram!

17-04-24 18:26

Pocks
En stor varm innerlig medsysterlig rejäl finsk kram.

17-05-03 14:25


Kommentera!

Vilket användarnamn finns överst i listan till vänster?




Ditt namn:    

Du vet väl om att du underlättar för skribenterna om du skriver @namn: när du svarar någon i kommentarsfältet?

Tillåtna HTML-tagar: <b>, <i> och <u>

Info / Stat / Frågor

Namn: -
Född:
Hemstad: -
E-post: -
Hemsida:
Medlem sedan: 2013-11-26 19:31
Antal texter: 21
Övrigt:



- Skicka hypobrev -