Jag mådde verkligen inte bra för ett år sen.
Eller för 1½år sen för den delen.
Och somliga dagar mår jag fortfarande inte bra. Minsta nedstämdhet kan göra mig livrädd - är jag bara lite ledsen och trött eller är det depressionen som kommer tillbaka?
Det känns som den ligger där i ett hörn och bidar sin tid, lurpassar på mig, spelar död. Jag vill städa ur alla hörn, öppna upp och göra det så ljust att det inte finns nåt mörker i hörnen att gömma sig i. Men det har alltid varit en del av mig, en del av den jag är går ut på att inte låta mörkret ta över.
Jag tror ärligt talat att det skulle kännas läskigt om det var helt borta en dag. Som att plötsligt sakna en tå eller nåt.

Det lättaste vore att blunda. Hårt, hårt, hårt! Inte titta i hörnen, vad du än gör, TITTA INTE I HÖRNEN!
Men det går inte att blunda när jag vet att det finns nåt jag inte vill se. Så jag tittar, och försöker komma underfund med mörkret, lära känna det. Inte bli kompis med, för det tror jag inte går, men försöka förstå och acceptera.

Och jag tittar efter det hos andra.
Fast jag behöver inte leta så länge.
Antingen finns det hos de flesta eller så dras vi till varandra - för de dyker upp lite överallt. Andra som har värre mörker, och ändå klarar av att leva med det, hantera det. Det skrämmer mig att jag inte blir rädd, att vi kan sitta och diskutera självdestruktivt beteende som om det vore mode eller matlagning eller nåt.
Det skrämmer mig att det finns människor som haft det så fruktansvärt under sin barndom och hela sitt vuxna liv och ändå lyckas vara hela människor, åtminstone för det mesta. Det borde vara hoppfullt förstås, men jag blir rädd. Jag kan inte låta bli att vänta mig att nån droppe blir den sista.

Jag var på ICA med en ny kompis förra veckan och en mycket förvirrad schizofren kvinna kom fram och svamlade osammanhängande i säkert fem minuter. Min kompis lyssnade tålmodigt och leende och kommenterade vänligt. När kvinnan gått sa hon "Jag brukar tänka att det en dag kan vara jag, när jag slagit över - och då vill jag ju att nån är snäll mot mig".

Just det.

DET är vad som skrämmer mig!