jag är inte så här dum

egentligen.
Eller är jag det?

Ulrikagrejen - jag visste ju hur hon är. Jag har hunnit med att se henne göra likadant mot ett antal personer under tiden vi umgåtts.
Jag har hela tiden vetat att det finns en diskrepans i hur hon uppfattar sig och hur hon verkligen är. Att hon har en uppsättning regler för sig själv och en annan för alla andra. Och att hon inte tolererar att man ifrågasätter det.
Jag borde insett att det var ofrånkomligt i längden att försöka styra henne efter MINA regler. Jag fann det utmanande och roande ett tag att hitta egna vägar, väldigt tillfredsställande när det funkade och hon vågade lita på att jag inte ville henne nåt ont.
Vänskap eller socialt experiment? Så här i efterhand var det nog lite av bägge. I slutet mest det sista, kombinerat med tjurskallighet och en orealistisk längtan efter rättvisa.
Jag borde ha sett hopplösheten i situationen långt tidigare.
Jag är inte så här dum.
Egentligen.

Bennygrejen - Man kan tycka att jag borde ha vetat hur starka känslor jag har för honom långt innan han blev ihop med Ulrika - men det var inte förrens så jag insåg det. Samtidigt hoppades jag verkligen att de skulle funka ihop - vilket de så klart inte gjorde.
Man kan oxå tycka att jag borde strunta i vad jag känner eftersom jag ändå vet att jag inte är intresserad av ett förhållande med honom, åtminstone inte av den traditionella typen. Det är Lars jag vill leva med, så varför inte bara släppa B, liksom?
Puckade kicki - kanske jag är så här dum ändå?

Det är väl som vanligt helt enkelt. Jag MÅSTE dra saker till sin spets innan jag fattar. Jag MÅSTE till botten innan jag kan vända upp mot ytan igen. Jag kan inte akta mig för ett stup utan att ställa mig på kanten till det.

Jo.
Jag är nog sådär dum ändå.