Jag SER att du är där!

Det är en liten förbannelse, det här med loggar på nätet.
Jaha, titta där ja. Nu har X varit inloggad idag igen utan att svara på mitt mejl, eller ens säga hej. Han/hon ÄLSKAR mig inte längre! *hejdlöst låtsassnyftande och flera sekunders omåttligt självömkande*

Detta trots att jag mycket väl vet att jag är älskad och dessutom gör precis likadant själv. Ibland orkar jag bara inte vara social, eller har inte tid utan bara loggar in för att kolla efter nåt/nån speciell, eller .. tja. Nåt kommer emellan, som i resten av livet. Ingen stor grej liksom.
Utom när jag själv sitter där och längtar efter sällskap av nån speciell av mina vänner som inte ens har vett att FATTA det - givetvis utan att jag talat om det - och säga hej! Då är det en jättestor grej. Åtminstone för den där Kickin som är en kvarleva från grundskolan, den som kräver ständig uppmuntran och bekräftelse eftersom ord inte är pålitliga när de tystnat.

Men jag har ändå börjat lära mig att så inte är fallet. Rent förnuftsmässigt VET jag numera att jag är älskad utan att det ständigt måste bevisas och talas om för mig.
Som vanligt har känslorna lite svårare att hänga med, de lär om ganska långsamt när de väl fått för sig nåt.

Känslorna håller dessutom på att lära sig att det är helt ok att visa sig även om omedelbar respons uteblir. Som att det är tillåtet att tala om för X att jag saknar henne/honom även om jag inte får omedelbart svar.
Och det är ok att ringa U's telefonsvarare när jag inte hört av henne på två dagar trots att hon lovade i söndags att komma till Lund först på måndag och sen idag, och tala om att jag saknar henne, undrar hur det är med henne och att jag älskar henne. Även om hon inte omedelbart ger respons när jag ser henne online.

Tålamod, tillit och gärna behålla en gnutta av min blåögda naivitet.
Det är saker jag strävar efter på det här området. Bara den insikten känns som en bit på väg.