Den där glimten...

När det tindrade till i ögonen på älskligen häromdan och jag blev alldeles så där glad och lycklig och varm insåg jag att det ju är DET som saknats så länge, det är DÄRFÖR allt känns så jävla grått och trist och uschligt och jag inte har lust till nånting eller någon, ens honom.
För att vi saknat den där glimten bägge två, åtminstone sen i höstas. Det känns skönt att veta, samtidigt som det gör ont. För var hittar man ny, hur kommer man förbi det moment 22 det innebär att inte orka göra roliga saker för att man är för trött av att inte ha roligt?

Jag vet att jag kommer ta mig i kragen - förhoppningsvis innan det blir för illa - nu när jag kommit på vad felet är. Men innan dess, NU, känns det bara jobbigt.
Och min inre 4åring tjurar som satan över att Lars ska till en tjejkompis och basta imorgon. en tjej jag aldrig träffat. En tjej som åtminstone tidigare haft problem med sexmissbruk, och som passar på att bjuda in honom när hennes make inte är hemma. Jo, det känns ju jävligt bra... även fast jag litar på honom. (Förbannade Åsa som flörtade med min dåvarande pojkvän i en bastu i Gävle för 12år sen eller nåt - jag trodde det gått över men tydligen inte!)
Jag får visserligen följa med om jag vill men jag gillar inte att basta så hur jävla kul är det liksom? Sitta utanför och vänta, veta att de antingen skiter i att jag sitter där eller stressar för min skull? Skulle inte tro det.
Dumma dumma värld. Och jag är antagligen fortfarande sjuk, för annars brukar jag inte känna mig så här ynklig. Det är nog bäst att jag går och gör mig en macka medan jag nåt upp till kylskåpet!

Förresten klämde läkaren (första gången jag träffar en riktigt trevlig och ostressad läkare på ett sånt ställe förresten. nice nice.) på vårdcentralen lite försikigt på min knöl i fingret och skrev genast en remiss till ortopeden. Snabbt besök, inte stor valuta för mina 150kr där inte. Nu lär det väl dröja en halv evighet innan jag får en tid där, bara...