Min min bara min!

Två av mina bästa vänner är kära, så där jobbigt nyförälskade. Så där att jag själv pendlar mellan att tycka att de är asjobbiga och bara vill dunka dem medvetslösa för att slippa höra på dem och tycka att de är urgulliga och kvittrar med själv av bara farten.
Och Kicki 4år är emellanåt skitsur över att all uppmärksamhet inte längre ges HENNE och tycker att allt och alla hon älskar är hennes och ingen annans. Men hon har lärt sig ganska bra att dela med sig, åtminstone till personer hon tycker om och litar på så det går ganska bra. Hon sitter och tjurar i ett hörn ibland bara och där kan hon gott sitta, ungjäveln.
Missförstå mig rätt, hon är söt och jag tycker hemskt mycket om henne, vi har mycket kul tillsammans - men ibland är hon bara en total pest, sådär som 4åringar är.
Vare sig de finns i världen utanför eller inom en.

Och jag måste erkänna att även den någorlunda vuxna Kicki tycker att det känns konstigt. Jag har känt den här killen i 7år och jag har alltid haft honom för mig själv. Han har varit bara min, även när han var gift. Om nätterna, när hon jobbade, var han min.

Egentligen har ingenting förändrats. Och han kommer alltid vara min klippa, en av de där trygga punkterna jag alltid kan lita på. Det har vi gått igenom för mycket för att tappa bort. Nånsin törs jag inte säga, men definitivt inte över en imaginär 4åring som sitter och tjurar i ett hörn över nåt hon inte kan bestämma över.
Hon har dessutom fel. För jag är faktiskt glad för deras skull.
De förtjänar lycka, och varför inte med varandra? Jag hoppas verkligen att det funkar mellan dem - hon är en underbar människa som jag älskar så pass att det gör ont vissa dagar, och en snällare, mer pålitlig och trevlig karl än honom får man leta efter.
Hade jag inte tyckt det hade jag inte presenterat dem för varandra.

Och Kicki 4år är duktig och muttrar bara lite tyst för sig själv. Hon förtjänar en fin julklapp.

Är det nån som vet vad man ger en trotsig 4åring som bor i ens medvetande?