Män och deras egon

Jag hade ett "tjejsnack" med en kompis häromdan. Hennes kille har en del hangups när det kommer till sex som har börjat bli så jobbiga att hon haft tankar på att göra slut med honom, inte för att det är jätteviktigt och värt att dumpa nån för, utan för att hon inte orkar känna sig osäker hela tiden. Hon har inte världens bästa självförtroende att ta av liksom.
Hon försöker prata med honom men han tycker att hon bara ska acceptera att han har det där problemet och orka vara stark när han inte orkar det. Samtidigt vill han göra allt för att det ska funka mellan dem (bara det inte är jobbigt för honom, eller?).

Det funkar ju ett tag men så orkar hon inte längre och förklarar situationen för mig, frågar hur jag skulle göra, om det är normalt, vad ska hon ta sig till. Vi pratar, utan att komma in på detaljer eller lösa några problem - bara att prata av sig med någon man har förtroende ger ju ny styrka.

Men nu har killen i fråga flippat ut HELT för att hon berättat om problemet för nån annan, känner sig jättesviken och vägrar ens prata med henne och säger att han aldrig kommer kunna träffa mig igen.
Herrejisses! Som om jag skulle BRY mig om hans problem, mer än att de ställer till med onödig oro för min kompis. Jag gillar honom, men det är ju henne jag älskar och bryr mig om. Jag tänker inte hålla det emot honom ens om det var nåt värt att göra det för vilket det inte är.
Det hela ger en obehaglig "dysfunktionell familj"vibb - håll problemen inom familjen, låt ingen veta att allt inte är perfekt.
Ok att det är hans problem men i en relation delar man inte bara det positiva utan även det jobbiga - och man kan aldrig bestämma vad en annan person ska bära ensam och inte. Vilken rätt har han att förneka den han påstår sig älska att söka den hjälp hon tycker passar för de problem som tynger henne? Varför känns det som om män så ofta anser sig ha tolkningsföreträde för vad som är viktigt och inte, vad som är hemligt och inte, vilka känslor som är viktiga och inte?
Hans känslor är viktigare än hennes. Givetvis.

Jag blir så trött på sånt!
Att vara i en relation måste väl ändå vara att lita på varandra. Går jag till en vän med mina problem, även om de rör Lars, måste Lars lita på att jag väljer den jag anförtror mig till med sådan omsorg att det inte kommer göra vare sig honom eller mig någon skada.

Fast å andra sidan kan jag inte komma på något i mitt liv jag skulle känna sådan skam för som hennes kille verkar göra. Jag är den jag är och det står jag för. Alla som känner mig behöver inte veta allt om mig men så länge det är människor jag gillar och respekterar gör det inget om de får reda på mer än jag ämnat.

Kanske är det så att han inte känner nåt större förtroende för mig - vi känner ändå inte varandra så bra - men han borde väl åtminstone känna det för sin flickvän?

Män och deras egon, alltså...