Mammor och skuld

Det verkar som åtminstone en del mammor får gå nån hemlig och effektiv kurs i konsten att skuldbelägga sina barn (och så småningom barnbarn). Mitt ex hade en mormor som var mästare i den konsten och min nuvarande älsklings mor ligger inte långt efter.
Får hon bara öva några årtionden till så...

I helgen lyckades hon med konststycket att få Lars att må dåligt hela fredagen och lördag morgon genom att mer eller mindre gråta i telefonen för att han inte kommit förbi och rensat upp bland sina gamla skolsaker (visst, de har legat där sen i somras så det borde ha gjorts men ändå).
Hon hade mage att få det att låta som om det var nåt fel med att vi faktiskt hade planer för lördagkvällen (en sån ovanlig och oförlåtlig grej va?) - och när hon fick reda på att det var Ulrika som vi skulle till så ojjade hon sig över att Ulrika minsann var viktigare än hon (hallå, hon FYLLDE ÅR!), för vi åkte minsann hem till henne på svärmors födelsedag oxå (jupp, vi åkte därifrån kl19 istället för typ 21, efter att ha varit där hela jävla dan).
Och just ja. Vi kommer ju aldrig och hälsar på henne som de andra pågarna gör. Lars tvillingbror har varit arbetslös och utan liv och har åkt hem nån gång i veckan för att han gillar sällskapet, och stannar några dagar i stöten. Storebror har bil och åker förbi för att lämna av sin dotter när han åker och handlar, och kommer förbi för att hjälpa till med saker svärmor inte orkar lite då och då när han har tid.
Och sen var vi visst asociala som satte oss i trädgården och läste innan det var dags att åka till kyrkan på dagen för svärfasrs gravsättning oxå. I skuggan hon rekommenderade oss att söka upp för det var en varm dag. Alla var griniga och lättstötta den dan, sorg och värme är ingen bra kombination. Troligen var det helt fel av oss att hålla oss undan och inte orka starta ett stort gräl om gravstenar som andra i familjen gjorde...
*suck*

Av nån anledning tar hon alltid upp sånt i telefon, aldrig så att jag hör det. Så jävla synd, för jag skulle ge henne svar på tal. Påpeka att vägarna faktiskt går från Lödde till Lund oxå, inte bara åt andra hållet. Att det går alldeles jäkla utmärkt för henne att hälsa på oss. Det tar dessutom typ 20 min för henne med bil, 1h med buss för oss. Och på tal om hur viktiga vi är så vet jag vem som åkte hem tidigt när Lars och jag hade födelsedagskalas. Inte var det Ulrika i alla fall...

Jag blir så förbannad på såna fasoner som hon har för sig! Lars och hans bröder har gett upp med att försöka påpeka för henne hur hon beter sig - själv får jag allt för sällan nån chans. Men jag var jäkligt när att ringa henne i lördags morse och tala om för henne att hennes beteende fick hennes son att sitta och ha ont i magen över att behöva åka hem till henne, att hennes krav spädde på den stress han skulle behöva lördagen för att vila upp sig från.

Men det är inte min sak att göra, det är inte min strid.
Hon vet nog vad hon gör som håller den ifrån mig, för jag skulle inte tveka ett ögonblick att ge mig in i den...