inte som förut

Många av de senaste texterna jag skrev här handlade ofta om att inget förändrades. Tja, grattis då Bonita. Nu har saker förändrats. Mamma är död. Hon klarade sig igenom covid-helvetet utan att bli sjuk, men när hon inte fick behålla ASIH utan blev hänvisad till undermålig vård av hemsjukvården orkade inte hennes redan hårt pressade psyke och kropp. Hon åkte in på sjukhus i september 2023 och kom aldrig hem igen. Den 3 november 2023 sen på kvällen dog hon.

Efteråt har jag förstått att jag inte var inte så förberedd som jag trodde. Intellektuellt visste jag vad som hände, men känsolmässigt var jag inte med. Känslomässigt höll jag ett visst avstånd.

Min mamma. Min fantastiska envisa, roliga, rättvisa, ärliga, kloka, älskliga mamma. Hon som aldrig gav upp. Hon kämpade och kämpade för att hålla humör och ork uppe, men till slut gick det inte. "Din kropp orkar inte mer" sa läkaren. "Jag orkar inte mer" svarade hon.

"Är det ok med er?" frågade hon oss. Vad svarar man på det? Nej det är inte ok. Jag vill ha dig kvar. Du är min mamma, mitt hemma. Du får inte försvinna. Men det säger jag inte. Jag vill inte att hon ska lida mer. Jag vill att hon ska få bestämma när hon är färdig. "Det är ok mamma. Vi älskar dig och vi kommer att sakna dig, men det är ok."

Ett dygn senare lämnade vi sjukhuset med hennes saker. Det enda som finns kvar nu är kärleken.