fick ett infall och gick in här fastän jag inte gjort det på evigheter. det som en gång i tiden nästan var det första man, eller åtminstone jag, gjorde varje gång man var på nätet, att gå in här och antingen skriva eller läsa andras texter.
min senaste text var från november 2022 såg jag. har ju en annan blogg också, där skriver jag om det vardagliga i en oftast lite mer raljerande ton, men utelämnar nästan alltid saker som skavar och berör.
vad har då hänt under 2023? det största och värsta var att min bror fick cancer. först var det besked om att det fanns en tumör, men den kan vara godartad, vi tar bort den och så kan det räcka med det. sen nähä, den var elakartad, så då fick hela det drabbade organet tas bort, men sen kanske det skulle räcka med det, men sen så visade det sig att det var en både elakartad OCH aggressiv form av tumör så då blev det cellgifter. det var så många ups and downs och att slitas mellan hopp och förtvivlan att det knappt går att beskriva. och sen efter cellgifterna så var han på MR-scanning och det visade ingenting, MEN då visade det sig att MR inte var jämförbart med den nuklelarmedicinska undersökningen som gjorts innan cellgifterna så det blev ytterligare några veckors väntan innan man kunde göra en ny nuklararmedicinsk undersökning OCH DEN VISADE INGENTING. men det var väl den grejen som överskuggade rätt mycket annat av 2023.
en annan tråkig sak var att minsting, den numera näst äldsta hunden, fick akut hjärtsvikt och jag tycker bara att jag hört om hundar som får hjärtsvikt och man sätter in medicin och sen kan de leva lyckliga i många år. men så var det inte för minsting, han blev akut dålig från en dag till en annan, blev inlagd, fick ligga med syrgas, blev lite bättre, syrgasen plockades bort, han blev sämre, fick syrgas, blev bättre osv. efter ett par dygn tyckte djursjukhuset att han ändå var så pass stabil att han kunde få komma hem, med ett ton mediciner och inga ansträngningar, bara precis rastas i koppel utanför dörren och vila resten. men det gick en halv dag och sen blev han bara sämre och sämre och hans andning blev mer och mer ansträngd trots att han bara låg i en fåtölj och inte rörde sig ur fläcken och vid 22-tiden ringde jag till djursjukhuset och storbölade och sa att de måste ta emot oss, han måste få somna in, det här går inte längre. så det var liksom inget att göra och inget att dra ut på. men tungt, han var visserligen 12 år men det var ändå lite i tidigaste laget tycker jag.
en liten ljusning var i alla fall att jättebebiskollegan sa upp sig och så var jag av med det problemet. dessvärre kom M tillbaks från sin föräldraledighet
och hade nytt jobb på gång och det var visserligen inte helt oväntat för hen har långt att köra och lönen (som jag inte har några möjligheter att påverka) är helt ärligt bara sådär. så nu har jag EN laboratorieassistent kvar som totalt saknar allt vad driv och initiativförmåga heter. det är inte det att hen inte sköter sitt jobb, men hen gör absolut inte ett smack mer än det. när jag skulle börja rekrytera så hade jag och min chef kommit överens om att vi skulle leta efter en lite annan typ av roll som på sikt kan ta över en del av mina ansvarsområden eftersom jag bara får nya hela tiden och aldrig verkar kunna släppa något. tanken var att M skulle ta den rollen på sikt, men nu blev det ju inte så. jaha, men då blev den initiativlöse PISS-SUR för att hen inte blev erbjuden den tjänsten trots att det var uttalat att vi sökte en person med driv och erfarenhet av att leda projekt och hen har ju varken visat prov på vare sig det ena eller det andra. men hen tyckte att hen "inte fått någon chans" precis som om det kom folk och serverade en chanser på silverbricka. så går det kanske till på andra ställen, men i alla fall inte i vår bransch, här förväntas man göra sina hundår och visa vad man går för och sen kommer det någon form av belöning i form av mer utmanande roller med mer ansvar och roligare arbetsuppgifter, om man så vill. vill man inte det så är det helt ok att stanna på sin position och göra sitt jobb där, MEN då kan man inte samtidigt gnälla över att man inte "blir erbjuden" tjänster. blir så trött på folk som inte har någon självinsikt. och obs, detta har jag förklarat för den initiativlöse när vi har haft medarbetarsamtal: du har på sikt de här och de här karriärmöjligheterna OM DU VILL, och vill du inte så är det helt okej. alla är ju faktiskt inte ute efter att göra karriär och den initiativlöse är dessutom lite mentalt skör så vill inte lägga press och få hen att känna att hen MÅSTE prestera.
jaja. sånt kul har jag att hantera. som lök på laxen så blev mr S uppsagd från sitt jobb i november, absolut inget personligt utan på grund av arbetsbrist hette det först men sen var det något skumt med detta för det hade inte förhandlats med facket och rutan för återanställningsrätt var inte ikryssad på uppsägningsbeskedet. och facket var det lamaste jag har varit med om, de bara i princip ryckte på axlarna och menade att de kunde inget göra. så då var det väl ändå något personligt får man väl förmoda, och mr S tar det ju i alla fall så och är helt under isen. för han har ju blivit varslad och uppsagd och återanställd och varslad på nytt och sådär har det hållt på. först var det arbetsbrist på det företag han jobbade på när vi träffades, sen fick han jobb på ett annat företag som gick i konkurs, sen utbildade han sig och fick jobb i en annan bransch, sedan blev det pandemi och så blev han uppsagt på grund av det och så nu detta. ingen jätteboost för självförtroendet precis och är man som vi nu i 55-årsåldern så är man inte jättehet på arbetsmarknaden direkt. och helt ärligt så vet jag ju inget mer om hur han är på jobbet. jag vet ju bara att han går dit och kommer hem när han ska, men han kan ju också vara en sån som saknar driv och initiativförmåga när det gäller jobbgrejer, fast jag har ju inte direkt sagt upp någon på grund av det. och man är väl inte 100 % samma person på jobbet som man är hemma. men vad vet jag?
ja, det var väl 2023 i stora drag. mest elände skulle jag väl vilja säga. 2024 inleddes dessutom med att min mamma ramlade och bröt foten och nu kan hon kanske inte bo kvar där hon bor p g a trappor. plus att sen pappa dog så har hon liksom begravt sig i olika engagemang, det är kyrkan och PRO och röda korset och sälja bingolotter till idrottsföreningen och nu kan hon inte göra något av det. tror det kommer att påverka hennes psyke, för hon blir lite nere av att ha en tom dag utan något att göra och då tycker hon att allt är tomt och tråkigt. nu väntar eventuellt ganska många dagar utan något att göra och det tror jag inte kommer att vara bra för henne.
men barnen mår bra, just nu i alla fall. det är ju alltid en tröst. och min chef är nöjd med mig och en som är projektledare i ett stort koncerngemensamt projekt jag är med i höjer mig till skyarna och säger att jag är en "super woman". mr S har börjat gå i terapi och kanske att det kommer att hjälpa honom att må bättre. min bror mår för tillfället bra. min syrra är...ja, jag vet inte, vi har liksom glidit ifrån varandra och jag har en känsla av att hon är lite...avundsjuk är fel ord, men något ditåt ändå. plus att hon är van att kunna styra och ställa med människor och liksom bara mala på och köra över folk och ett par gånger har jag sagt ifrån att jag inte håller med och det finns liksom inte i hennes värld att man gör så. vi är inte ovänner, men vi pratar aldrig med varandra om något annat än rent praktiska saker längre. och så kanske det får vara, vi lever helt olika liv och har helt olika intressen. men det sitter ändå en liten tagg, för jag har suttit många gånger i många timmar och lyssnat och kommit med input när hon har pratat om sig och sitt liv och sina utmaningar, men sen om jag någon gång vill ventilera något om mig och mitt så är det plötsligt väldigt bråttom att avsluta samtalet. men det är ju inte mycket jag kan göra åt det antar jag.