En bra sak med uppbrottet var att jag skulle få slippa de ändlösa text-bråken men nu är de det enda vi har kvar. Det börjar ofta lite trevande, sen trampar jag snett och då kommer kärnvapnen fram. Jag håller mig lugn så länge jag kan men så dras en röd duk av raseri ner framför ögonen på mig och jag tappar det. Igår orkade jag inte ens försvara mig. Stängde av telefonen. Klockan halv tolv på natten, med ångest och stresspåslag som eld genom hela kroppen. Hur sova? Mobilen påslagen. Långa svar i anteckningsfunktionen.
Vaknade med ett ryck klockan fem och kände frid i en sekund innan konversationen rasade in i mig igen. Inga fler svar. Nu är mönstret så här: jag är full av ånger och förtvivlan men din ilska håller i sig för evigt. Du begraver inga stridsyxor, bråka är ditt syre. Även om jag svarar kommer det inte finnas något slut på oförrätterna, alla vapen är tillåtna och jag krymper igen till ingenting.
Det är väl jag som har fel? Men så anklagar du mig för något som jag VET att jag inte gjort. Missförstånd. Brist på kommunikation. Tomrum inombords. Inte ens i dagsljuset kan jag formulera vad jag menar. Jag kryper, snurrar in mig, ber om ursäkt. Skickar inte. Det är ändå försent.