livet efter jävelrevisionen har börjat. axlarna har börjat lämna sin plats fastklistrade någonstans i jämnhöjd med öronen och sjunka ner till en lite mer normal nivå. förra veckan följdes av en helg fylld av aktiviteter, roliga men tidskrävande och jag hade nog egentligen behövt bara vara hemma och gå och såsa. men så blev det inte. och när man har gått på maxfart med hjälp av pannben och adrenalin en längre tid och spänningarna sedan släpper, då kommer allt möjligt upp till ytan, den här gången var det mest trötthet och en fruktansvärd värk i axlarna. men det börjar släppa nu och igår var jag på massage och idag känner jag mig rätt okej.
på jobbet: jag kämpar på. igår satt jag på ett möte där en av de utländska systerbolagens motsvarighet till mig försökte lägga på mig en massa arbetsuppgifter. det är så här: min ena assistent, E, ska vara pappaledig till februari nästa år och sedan jobba 60 % resten av 2021. min andra assistent, M, ska vara mammaledig hela nästa år. då ska ett av systerbolagen låna ut en medarbetare som tyckte det kunde vara spännande att bo i Sverige ett år, så han ska komma hit och vara M:s vikarie. det är ju en smidig och enkel lösning såtillvida att man slipper en rekryteringsprocess och man får en som redan kan branschen. vad som inte är smidigt och enkelt är att från och med 2021 måste all kommunikation ske på engelska. jag är ju inte bra på det och inte bekväm med det heller, men jag får väl se det som att jag får gratis träning. TÄNK POSITIVT! annat som är bökigt just nu är att han ju måste ha någonstans att bo under tiden, och då hamnade det på mig att börja leta efter lägenhet. så igår var jag inne och skapade ett konto på blocket bostad. detta i samband med att jag och mr S ganska nyligen upprättade ett äktenskapsförord gjorde att det känns nästan som att jag går i skilsmässotankar. det gör jag alltså inte, NO JINX osv.
men angående äktenskapsförordet så är det så här: jag har ju alltid raljerat om att jag lever efter devisen "det ska vara lätt att skiljas" och sagt att jag och mr S aldrig skulle drömma om att sätta ihop våra böcker och skivor på samma hyllor.
fast jag tycker ju att det ska vara det. när jag bodde ihop med N:s pappa så hade vi gemensam ekonomi, och då lovade jag mig själv att aldrig mer behöva diskutera eller gräla med någon vad man ska göra med pengar som blir över, ska man köpa en ny bilstereo (som han ville) eller köpa ny vinteroverall till N (som jag ville).
och det har jag hållit fast vid sedan dess, jag har alltid haft mina egna pengar som jag gör vad jag vill med utan att behöva fråga någon. sedan vet jag att det finns folk som bara lägger alla pengar i en pott och delar på allt och som det funkar jättebra för, men jag är alltså inte ett fan av den modellen.
jag och mr S har delvis skild ekonomi, dvs vi delar på gemensamma utgifter och kostnader för gemensamma saker, men i övrigt har var och en sina egna pengar som man gör vad man vill med. sen är det ju så att jag tjänar mer än han och därför har jag också kunnat spara mer pengar, och jag har också betalt en större del av huset eftersom jag fick en hyfsad slant av mina föräldrar när de sålde sin gård som vi använde till att betala av det sista på huslånet. och ska man nu vara lite om sig och kring sig och tänka krasst så vet jag ju att OM vi någon gång skulle skilja oss (det är som sagt inte aktuellt just nu, men det gör det ju aldrig förrän det verkligen blir aktuellt, been there done that osv) så kommer jag ju inte vara jättesugen på att dela huset 50/50 när vi inte gått in med 50/50, och inte heller att våra tillgångar ska delas lika. vi har diskuterat detta och är helt överens och har därför upprättat ett äktenskapsförord där allt ska räknas som enskild egendom, samt ett skuldebrev där det framgår hur mycket mer jag har betalat av huset. det känns faktiskt väldigt bra.
men ja, nu söker jag alltså bostad. fast inte åt mig då, hehe. tycker den här typen av arbetsuppgifter ALLTID hamnar på mig och sen måste man reda ut en massa som man inte tänkt på, till exempel: hur hög får hyran vara? jag vet ju inte vad han tjänar och vad som är rimligt i förhållande till det, men man vill ju inte att 90 % av lönen ska gå till hyran liksom. och ska man prioritera nära till jobbet eller låg hyra, såna grejer. personen ifråga är just nu iväg på semester och kan inte nås, och HR trycker på för de vill att det ska vara klart så att det kan skrivas in i kontraktet. såatt, ja. det är inte som att dagarna är innehållslösa. och vikariens chef tycker då att jag ska göra en massa R&D-jobb tills dess att han är på plats och kan ta över, och jag försöker styra undan det och hänvisa till andra projekt som måste prioriteras, men det är ett evigt tjatande och samtidigt lider jag ju tyvärr av duktigflickasyndromet och känner mig lite värdelös när jag säger nej. jag är ju där jag är idag av en anledning, eller flera, men en av dom är ju att jag alltid har tagit på mig allt möjligt och sedan överlevererat resultat. det gör jag väl fortfarande, men nu är projekten mycket större och mer komplicerade och mina ansvarsområden är skarpare, det blir större konsekvenser om jag inte ror saker i land.
så jag säger NEJ till mer R&D-jobb, tänker att det får systerbolagschefen ordna med bäst han kan och annars får det vänta tills vikarien är på plats nästa år.
nästa år ja. vem vet hur det ska bli? vi har haft en all time high-säsong och det märks. men om nästa år vet vi inte ett dugg. och fortfarande har jag 40 % assistenttjänst som måste täckas upp på något sätt. kanske kan jag få igenom att det ska vara 50 % men vem vill jobba 50 % (eller det finns det väl många som vill, men inte många vill ha 50 % i lön). och E ska jobba hela dagar, så det funkar inte att ha någon som bara är här fyra timmar om dagen. men det får väl som allting annat, LÖSA SIG. suck. ja, men nu är det i alla fall snart helg och då ska jag vila.