Jag skrev en jättelång rad här nyss, en utbroderad och ganska fyllig historia om en kvinna i medelåldern som har fullt sjå med att hålla emot så att dörren inte öppnas trots att den där bjässen bankar på där ute av full kraft. Bjässen, den livsodugliga ångesten, är ingen man vill ha in. Man måste hålla honom stången, liksom bara stänga igen dörren, mota ut, säga du, du stannar där ute, här inne tillför du ingenting. Absolut ingenting.
Och så är det med det.
Mars 2020 och vi är i framtiden, en tid som är så långt bort från dåtiden som man bara kan komma. Jag minns att framtiden ju var 2000, året då allt kunde ske. Men så gick två decennium till, vad hände? Så underbart att ändå få vara vid liv och uppleva det man får, få älska sina ungar och få göra allt det där som är vardag men som ändå numera är hela fundamentet: borsta och fläta hår, borsta tänder, läsa läxor, kolla så att ryggsäcken är packad, tvätta kläderna och hänga dem och packa ihop dem och stöna över mängden och ojja sig över alla enorma mängder urvuxna saker som måste hitta nya hem. Och sånt.
Det är fint. Jag gillar det. Det är vardag och jag älskar vardag. Jag är en av dem som faktiskt gör det. Jag behöver guldkant ibland, men min guldkant behöver inte vara så tjock och skinande, det räcker med ganska små medel. Är det en av grejerna med att bli medelålders, förresten? Att man förmår att vara lite förnöjsam också, att man vågar tycka att det är hyggligt utan att det behöver vara superlativ hela tiden?
Superlativen kanske är lite överskattade till och med? Ja, vem vet.
Nu ska jag avsluta detta historiska lilla inlägg, mitt andra på en kväll. Allt detta är gjort under den tid jag skulle ägna till min hemtenta. Jag uppvisar ingen disciplin. Skärp dig! Ja, skärp mig. Nu.