Allt gott

Det är lätt att bara skriva om eländet. Det som behöver komma ut, sorteras.
Men kring det, under, över och mellan - där finns det kärlek.
Jag älskar, det är ju det jag gör bäst.

Och jag låter mig älskas.
Vilar i övertygelsen om att jag är värd allt gott. Känner mig accepterad och uppskattad för den jag är.
Att ta emot kärlek gör mig till en bättre version av mig själv, till den jag vill vara. Det får mig att vilja blir bättre, att ta hand om mig själv, för MIN skull. För att jag faktiskt ÄR exakt sådär fantastisk som jag ser ut i ögonen på den som älskar mig. Han som aldrig älskat som han älskar mig. Jag som aldrig älskats som han älskar. Villkorslöst, utan förbehåll, utan skam, utan krav och förväntningar.

Och med det i ryggen gör det i längden inte så mycket om andra väljer att hata. Det gör ont för stunden, och ett tag efteråt. Men jag har verktyg, jag har styrkan att resa mig igen, förmågan att fokusera på vad som är viktigt och sant.
Jag älskar.
Jag är älskad.
Och jag är fullkomligt jävla fantastisk.