...fast ändå inte. ibland räcker det med att få säga ifrån, vilket jag gjorde igår. så här är det nämligen: de områden som jag ansvarar för, där är det ordning och reda och full koll på läget. de områden som karlarna (disclaimer: på mitt jobb då för guds skull, inte alla män) ansvarar för: not so much ordning och reda, not so much koll på läget. det prokrastineras och det förhalas och det hålls på och så värst mycket konkret att visa upp finns det inte. en sån där grej är [x]. från början var det vår processingenjör som ansvarade för detta tillsammans med den dåvarande produktionschefen (nuvarande VD). sen slutade processingenjören och det diskuterades hit och dit vem som skulle ha ansvaret och det bestämdes att VD och den nya produktionschefen skulle driva dessa frågor gemensamt tillsammans med underhållsansvarig. den här [x]-gruppen ska ha möte två gånger per år, en gång i mars och en gång i september. mötet i mars blev väl av i slutet av april, efter att jag (som inte ens ingår i gruppen) påmint och tjatat och hållit på ett bra tag och slutligen gått in på dåvarande produktionschefens rum, tvingat honom att öppna sin outlook och skicka ut en kallelse till berörda. sen tror jag att det tog ytterligare en månad av tjat innan ett protokoll fanns på plats, och det protokollet var verkligen inte mycket att hänga i julgranen för det var väl mest copy paste av föregående möte som i sin tur var copy paste av föregående och så vidare. man blir ju rätt så förundrad över hur dåliga många faktiskt är på att sköta sina jobb och dessutom kommer undan med det? och behöver jag då ens nämna att septembers möte fortfarande inte har ägt rum? nä, jag tänkte väl det. det är ju ändå bara slutet av oktober nu.
men: nu har det dock råkat bli så att vi, i och med att vi ägs av en koncern som expanderar kraftigt, har börjat räknas som ett stort företag, och då gäller andra regler för [x] än för små och medelstora företag. och detta har nu kommit till VD:s kännedom och plötsligt ska jag hjälpa honom att reda ut vad som egentligen gäller för oss, vilket inte är det lättaste och speciellt inte när man inte ens har varit involverad i vad som tidigare har gjorts. eftersom jag var generellt SUR så tog jag upp (den retoriska) frågan om han tycker att den här [x]-gruppen (där han själv ingår) gör ett bra jobb. nä, efter lite motvilligt mumlande och hummande så fick han ju erkänna att det inte fungerade riktigt så som man hade kunnat önska. sa då att jag kan ta på mig att sammankalla den gruppen och driva dessa frågor OCKSÅ, för då vet jag i alla fall att det blir gjort, men då kommer jag att a. TA MIG FAN bedriva arbetet med [x]-frågor på samma sätt som jag bedriver mina övriga ansvarsområden, det vill säga jag styr upp vad som ska göras och ni rättar in er i det ledet om ni inte har ett bättre förslag, och b. sen vill jag TA MIG FAN inte höra vare sig att jag är bitter eller bli bemött som om jag vore nån tjatig jävla morsa för sånt där behöver TA MIG FAN ingen man i det här företaget höra när han försöker göra sitt jobb.
gensvaret var väl ett lamt försök att skämta bort och ett lite pliktskyldigt "jo, men jag uppskattar verkligen det du gör" och min nersatta fot gör väl varken till eller från i det stora hela, men det är ändå lite skönt att bara få häva ur sig sånt som ligger och irriterar.
på fredag ska jag i samband med ett veckomöte ta upp det där med mötesdisciplinen, eller rättare sagt frånvaron av densamma. att det väl är rimligt att man kommer i tid, är förberedd, håller sig till agendan, låter den som talar få prata till punkt, ger fan i sin telefon och i att starta nya möten i mötet. ändå rimliga krav av vuxna människor kan man ju tycka?
med vänlig hälsning
argsint som har fått nog.