Skrämmande social...

Flickan mår dåligt, jag kan inget göra. Hoppas att hennes karl tar hand om henne lite extra mig släpper hon inte nära.
Grannen kommer förbi och äter middag emellanåt, och klagar vilken film vi än tittar på. Det är lite vår grej, tydligen.
Psykologen har lämnat mig ifred sen jag snäste för er tag sen men nu när jag återupptog kontakten står vi kvar där vi är. I vår bubbla vad den nu är för nåt.
Halvfrun of jag saknar varandra men träffas sällan. Ville inget hellre än att krypa ner i min halva av sängen och sova sist jag var där men gick de tio minuterna hem.
Kaffe och kaka med en kattmänniska förra veckan ledde till en ny stapplande vänskap. Hur mycket tränger man sig på nån som mår dåligt när man knappt känner varandra, bara känner för varandra? Jag har ingen lust att släppa det här guldkornet. Kaffet var gott oxå, pdf katterna var fina.
Älskade exkollegan skickar gulliga sms om hur saknad och uppskattad jag är. Detsamma - nån dag ska vi väl komma oss för att ses. Jag saknar att kramas varje morgon.

Med tanke på att jag är två år yngre än min bästa väns mamma borde jag inte haka upp mig över min senaste omtyckta är sextio år och inte helt återhämtad från en stroke.

Pust! Jag som på sin höjd brukar träffa en person per år som jag klickar med. Jag kanske är lite mer lättklickad än vanligt just nu?...