Tankar

Idag hade en människa på jobbet tagit livet av sig. På jobbet. Tydligen en städare som hittat honom där han landat mitt i entrén, där människor alldeles straxt skulle börja strömma in.

Jag jobbar ju på ett ganska stort företag. Så under mina 20 år har det faktiskt hänt 2 självmord tidigare i min närhet. Ingen har gjort det på jobbet just. Första gången visste jag inte vem människan var. Den andra hade jag jobbat ihop med. Den här gången vet jag inte. Om det är en kollega som jag känner så kommer det väl fram de närmaste dagarna.

Självmord triggar ett beteendemönster som jag har svårt att förhålla mig till. Då pratar jag inte om de personer som känner personen väl. Familjen och de nära vännerna. Utan vi andra. Som antingen känner personen som en arbetskollega. Eller som faktiskt inte känner människan personligen alls.

För det första går man aldrig ut officiellt och berättar att någon tagit självmord. Den officiella versionen lyder att en medarbetare har förolyckats. Förra gången meddelades det bara att personen gått bort och att man beklagade sorgen till familj och vänner.
Denna typ av officiell information sätter igång en våg av skvaller. Spekulationer. Bilden av vad som hänt skvallras fram.
Det hela blir lite sjaskigt. Dels att det är så skamligt sätt att dö att det inte får sägas och att det får komma fram skvallervägen. Själv har jag svårt att hålla med om att det ska vara skamligt. Jag förstår att det finns människor som tycker det. Men jag gör det inte. Min kollega som dog, jag tycker varken mer eller mindre om honom för att han dog av egen kraft. Jag känner stor sorg att det var så det tog slut. För hans skull.
Jag har även en vän som förlorat sin son så. Och inte någonstans finner jag att hon ska skämmas. Hon är öppen med det och jag är glad att hon inte känner skam så att det ska döljas.

Den andra saken som händer är att varianter av följande sak sägs
"Det är så sorgligt. Tänk på hans familj. Fy, vad hemskt"
Och så är det säkert. Men min hjärna krumbuktar. Vad vet vi om det, säger min hjärna. Du vet ju inte ens vem det var. Kanske var en riktigt hemsk människa bakom stängda dörrar. Kanske var därför han valde ta slut på sitt liv. Tänk om Bobbys jävla morsa eller styvpappa att valt att ta livet av sig själva istället för att tortera ihjäl Bobby.

Så klart går inte jag omkring och tror att människor som tar livet av sig är vidriga sadister. Min hjärna vill bara inte riktigt gå med på att man helt plötsligt tillskriver en människa man inte känner en massa egenskaper man inte vet ett skit om.

Den tredje saken som händer att minst en, oftast fler säger en variant av följande
"Självmord är så själviskt..."
Återigen krullar det sig i min hjärna. Vad vet vi vad som händer i en människa som tar livet av sig? Psykisk ohälsa är en grym sjukdom. Vilka är vi att sitta och säga vad som är själviskt? Återigen, en massa spekulationer om saker vi vet lite eller rent av inget om.

Vad min vän som förlorat sin son säger, det är en helt annan sak. Om hon skulle sitta och anklaga sin son för att vara självisk. Eller gråta och säga "Tänkte han inte på oss"
Fast hon säger inte såna saker. Kanske har hon vänt på såna frågor hos sin terapeut, och jag vet faktiskt inte vad hon sa i den akuta sorgfasen. Men hon pratar mycket mer om sina känslor och pratar i goda ordalag om sin son.


Jag har svårt att känna att vi, vi utanför den innersta kretsen, ska ha så mycket åsikter. Å andra sidan, döden har alltid en väldigt påtalad och upprör ju så klart alla. Vare sig om man tillhör eller står utanför. Det är svårt att vara nära död och vara oberörd.

Så jag kritiserar egentligen inte människor för att de pratar och säger vad de tänker. Vare sig det är plattityder eller något riktigt innerligt. Jag får bara så blandade känslor inom mig att jag inte riktigt vet vart jag ska befinna mig. Jag brukar försöka tänka att inget blir riktigt rätt bredvid döden. Varken vad man säger eller gör.


Idag valde jag att åka hem tidigare och jobba klart hemma.