sitter hemma och stressjobbar in i det sista. jag ska åka iväg på konferens imorgon ned mitt nya team, tre dagar med en massa, med mina mått mätt, höjdare i olika delar av koncernen. massor av folk jag aldrig träffat förut, fast de jobbar ju med ungefär samma grejer som jag gör eller kommer att göra. men där är jag inte riktigt med i tankarna, jag kan ju se min titel på pappret och på visitkort och sånt, jag kan höra när andra presenterar mig som ditt och datt, men i ryggmärgen känner jag mig alltid som nån slags undersåte.
och jag blir så trött bara av att se agendan och tänka tanken på att vara social, smidig, välartad, talför och allting IN ENGLISH PLEASE. alltså, nu låter det kanske som att jag är ett freak och det är jag väl ändå inte. men det där sociala ligger ju liksom inte naturligt för mig. det krävs alltid ett visst mått av ansträngning som ökar proportionellt - eller kanske till och med exponentiellt - mot tid och antalet okända människor. utöver det ska jag hålla i två presentationer, vilket jag fick reda på rätt sent så jag känner mig inte alls väl förberedd. grejen med det här nya teamet är att vi ska plocka best practice ur varje bolag och införa det arbetssättet i alla bolag. och nu var det tydligen mina arbetsmodeller som bedömdes vara best practice i ett par (rätt stora) frågor, så det ska jag stå och hålla låda om inför vad som känns som gud och halva världens kritiska ögon. alltså, jag borde ju inte vara nervös men det är jag ändå. jag hatar att tvingas vara social i allmänhet och jag hatar att tvingas vara social IN ENGLISH PLEASE i synnerhet.