Inte utmana ödet

- Kom igen, vi måste komma igång. Mars är en jättebra månad att komma igång med träningen. Jag startar en FB-grupp så peppar vi varandra att komma igång.

Så sa hon.
Lät kul. Jag är redan med i en grupp med vänner där vi peppar varandra till träning. Men ändå, kul med lite andra människor. Och en månads-utmaning kunde vara roligt.

Så dök FB-gruppen upp.
"Idag om ett år"
Jag ska inte överdriva och säga att jag drabbades av panik. Men det var en så markant känsla som fick hela kroppen att dra ihop sig. Ett år! Att tänka vad jag är/gör/når om ett år. Jag som inte ens vågar planera vad vi ska göra till sommaren.

Sen jag träffade min man har så mycket hänt. Allvarliga saker som efter en lagom mängd skit ändå har slutat väl.
En del av mig tänker "När tar turen slut? När faller det åt andra hållet när vi balanserar där på gränsen?"
En annan del av mig är övertygad om att det slutat bra för vi tar smällarna följsamt. Vi anpassar oss till de nya förutsättningarna. Då vi saknat starka, tydliga mål har vi kunna ändra riktning och rört oss vidare från det nya läget.

Det känns som om jag fått en fobi för att planera för framtiden. Varje gång vi gör det så blir jag livrädd att något ska hända. Och varje gång det händer något minskar oddsen att även denna gång ska sluta bra.

Äh, du är ju bara nojig, säger någon.
- Ahh... 8 veckor semester... ska bli länga jävla super sommar ever!!
--> En vecka före supersemestern: Ormbiten.

- Okej, inte världens supersommar. Men nu är jag ändå på benen. Lagom tills det är dags att börja jobba. Nu satsar vi på en bra höst
--> Bam! Mannen kommer hem från en rutinundersökning. En undersökning han gjort varje år i 25 år. Denna gång gick det inte lika bra. 6 månader av ovetskap. Ska han överleva? Om han överlever, vilka handikapp kan han få? Grönsak? Inte kunna ha ett jobb?

- Puh. Det gick bra. Livet är så jävla underbart. Vi vill ha ett barn till.
--> Ah just ja. Dumt med planer. Mannen blev inte grönsak och kan visst ha ett jobb. Men istället får han sparken.

- Vi bestämmer oss för att det kommer ordna sig. Så vi fortsätter med barn-planen. Tjohooo... gravid. Då bestämmer vi oss för att gifta oss. Det blir ju kul. Att vara gift före barnet kommer.
--> Vi hann boka kyrka, boende och trycka inbjudningskort innan det inte längre fanns ett barn i magen. Nä just ja... inte planera. Ta dagen som den kommer och se hur den slutar.

Det här är bara de senaste 18 månaderna.
Min favorit är den
- Dagen före nyårsafton. Mannen är hemma och förbereder ett frieri. Jag är dock helt ovetande om detta. Jag och Grodan ska komma hem efter lite jullov på landet. Jag är gravid med Tusse i magen.
--> Istället för att komma hem till en överraskande frieri kör jag av motorvägen i full fart.

Nu har jag tagit det nya jobbet. Men det finns ingen långsiktig plan med det. Det är inte något steg i en riktning. Bara ett jobb. Vart det leder kommer visa sig. Inga mål. Inga planer.

Mannen får höra vad jag skrivit.
- Men du, säger han. Du måste ju också säga att det har blivit mycket positivt. Inte bara låta allt låta som det varit negativt.
Det har han ju rätt i. Många bra saker har fötts ur det som händer oss. En del kanske bättre än om inget hänt. Ändå känner jag mig tryggare att inte sätta upp mål och planer.
Jag vet att det inte så det funkar, men jag vågar inte riktigt utmana ödet.