suck, november, MÖRV. det sammanfattar väl egentligen allt jag vill säga.
jag är trött och lite förkyld och sällan har väl en fredag varit mer välkommen en denna. förutom nästa fredag. då är helvetesrevisionen över, jag har bokat massage, mr S ska på julfest med sitt jobb och jag planerar att typ bara ligga i soffan och äta smörgås och titta på tv hela kvällen. och efter det jobbar jag bara två veckor till och sen har jag julledigt. det går absolut att leva med den tanken, men just nu drunknar den i allt som måste fixas innan dess.
igår eftermiddag satt jag med på vad som kändes som världens kanske mest meningslösa möte, som dessutom varade till långt efter min ordinarie arbetstid slutar. jag är helt okej med att anpassa mig till andra människors arbetstider ibland, det är inte det. men när jag gick från mötet och passerade en kollegas rum så ropade hen in mig. "är du kvar än", och jag sa att ja, det var jag, men att nu skulle jag hem för jag var trött och förkyld och kände mig rätt vissen. då började hen först prata om hur det varit när hen varit "lite vissen" för ett par veckor sen, och sen "jo du, det var en grej vi behövde gå igenom" och jag tänkte att jaha, okej, det går kanske snabbt, och så fick jag stå i evigheter och vänta för "vänta lite nu, var la jag det där...hmm...nej förresten, det var ju inte det vi skulle prata om...oj, vänta lite, jag ska bara svara i telefon...okej, var var vi någonstans...oj, nu fick jag mail, jag ska bara kolla från vem..." osv osv i all jävla oändlighet. till sist sa jag att jag var tvungen att gå, och då blev hen lite sur för att jag "inte hade tid". MEN BLI DET DÅ, tänkte jag och gick i alla fall. den här kollegan är en av dom som ska sluta till årsskiftet och det gör mig faktiskt ingenting. som sagt, jag tycker jag är rätt flexibel med mina arbetstider och anpassar mig efter andra när det behövs, men jag tycker det är lite respektlöst att bara förutsätta att jag ska stanna kvar hur länge som helst bara för att någon annan råkade få feeling där och då. och då har jag ändå förklarat ett antal gånger för mina kollegor det som kanske inte alla tänker på, att klockan fyra på eftermiddagen för mig är som klockan sju på kvällen för människor med vanliga kontorstider.
jaja. jag tror jag har lite pms, men det är inte lätt att veta nuförtiden när hormonerna tydligen tycker att de kan jobba lite som de vill. stress eller klimakterium, ingen vet. jo, jag vet att man kan gå och ta något blodprov för att kolla klimakteriet, men det orkar jag inte. det är mest störigt att gå från att ha haft en menscykel som man nästan har kunnat ställa klockan efter till...inte längre ha exakt koll. värre än så är det inte. än.
mr S' slöa kompis skulle egentligen ha kommit i helgen, men han ringde igår och avbokade. jag blev inte jätteledsen. förhoppningsvis kommer inte heller svärmor, som "jättegärna vill komma och gratulera" mr S som har fyllt år. mr S vill inte det, så jag hoppas att han styr upp det men med svärmor är det svårt, hon kan mycket väl sätta sig i bilen och köra sju mil enkel resa på vinst och förlust bara för att hon känner för att hälsa på. blir det så får jag väl bita ihop och genomlida, men jag hoppas att det inte blir så.
nu: jobbajobbajobba.