Jag kommer aldrig förlåta.

Jag har inte skrivit på ett tag.
Det har inte gått. Har inte orkat. Inte orkat sätta ord på alla känslor som rasat hemma hos oss de senaste veckorna.

Samtidigt som en galen människa valde att sno en lastbil och dundra ner för Drottninggatan, valde Sambons företag att göra sig av med Sambon.
Bara så där.

Eller nej, inte bara så där.
Bara så där hade varit att säga "Hej, vi är inte så nöjda med dina jobbresultat (vilken betyder: Vi är inte så nöjda med att du är sjuk och inte kan jobba) Vi vill inte att du jobbar här längre."
Då skulle Sambon ha svarat "Äh.. va? Men jag har ju varit sjuk. Jag är ju på väg att bli bättre... Vad erbjuder ni mig för att jag ska sluta?"
Så skulle de ha erbjudit något. Sambon skulle krävt något annat. De skulle ha förhandlat. Hittat något mitt emellan. Och Sambons 12 år på företaget skulle ha slutat med en lätt bitter smak.

Men nej. Nu gjorde man inte så.
Utan först sa man att man tyckte han inte gjorde ett så bra jobb.
När Sambon då frågade vad de hade tänkt sig för lösning visade det sig att de hade ingen riktigt tänkt lösning.
Så då kom Sambon med ett utköpsförslag. Som företaget först inte svarade på.
Därefter kom företaget med ett värdelöst motförslag. Ett förslag om inte handlar om ett utköp utan en vanlig uppsägningstid.

Då kontaktade Sambon facket.
Det gjorde företaget också. Men en begäran att flytta Sambon till en annan tjänst. I sin framställan säger företaget inget om att Sambon varit sjuk. Utan menar att han i flera års tid har misskött sitt arbete och att man nu har tappat allt förtroende för honom och vill omplacera honom på en annan tjänst. I framställan nämns en tjänst i närområdet till det han har idag. Men ett kraftigt steg bakåt.

Facket vill då ha uppgifter om de varningar man givit Sambon och vilka åtgärder man vidtagit för att försöka åtgärda problemet. Och så bokar man in ett möte.
På mötet väljer man att släppa ämnet om Sambons påstådda misskötta jobb. Istället tar facket striden om att företaget är skyldig att upprätta en Rehab-plan för Sambon.

Men företaget har tänkte lite till. Nu är inte längre den andra tjänsten vad de erbjuder. Utan ett jobb i receptionen.
Det är inget fel att jobba i receptionen... förutsatt att du är receptionist. Men det är inte Sambon. Och det vet företaget mycket väl. Och erbjudandet var ju så klart inte i syfte att Sambon ska bli helt frisk och återta sitt arbete.

I en månads tid har det här pågått.
Deras strategi har varit att inte prata med Sambon. Inte förhandla. Vara passiva på alla fronter. Fullt medvetna att psykologin är starkare än många regler och lagar.
Sambon har mått så fruktansvärt dåligt. Både av alla jävla anklagelser de kommit med. Och att inte få besvara dem. (Det blev aldrig aktuellt när man istället valde att diskutera rehab) Att veta att man inte är intresserad av en rehab och att företaget har större tålamod och kan se tiden an. Vem ger vika först av att Sambon sitter i receptionen som straffkommendering med titeln rehab?

Facket menade att ett jobb är ändå ett jobb. Och om han kunde stå ut i 6 månader så hade man ett helt annat förhandlingsläge. Men se, så funkar det inte. Det går inte att genomlida 6 månader terror för att få ett bättre läge. Inte för oss. Inte för Sambon.
På de här 4 veckorna som detta har pågått har Sambon backat i sitt tillfrisknande något helt galet. Vad skulle han vara om 6 månader? En våt fläck av sitt forna jag.

Vi har inte råd att ta den risken. Utan hälsa har vi ingenting. Pengar i all ära, men utan hälsa har de ingen betydelse.
Jag är så arg. Så arg hur utlämnad man är trots alla våra regler och lagar. Alla rättigheter vi ska ha. Jag tänker på min gamla juridiklärare som en gång sa "Om man inte vill följa lagen så kan inget hindra en"

Och det är så.
Visst, företaget hade inget på sin sida. Rent lagligt. De hade inga skriftliga varningar att visa upp som kunde bevisa Sambons misskötta jobb. De hade inga åtgärder vidtagna som varit i syfte att ändra på något. De hade inte vidtagit några rehab-åtgärder trots att Sambon varit sjukskriven i ett år. Inget av de saker som ett företag är skyldig.
Men allt de behövde göra vara att visa hur oerhört lite de ville ha Sambon kvar på jobbet. Det räcker för att man ska veta att det inte går att jobba en dag till där.

Jag kommer aldrig förlåta dem! Aldrig.