p to the m to the s

jamenvafan alltså. jag försöker ju verkligen att minska skadeverkningarna av mina jävla hormoner. bästa möjliga förutsättningar etc. men det har varit en stressig höst, mycket resor både i jobbet och privat, och därmed också kackig kosthållning. och stress. och det påverkar ju. och nedstigningen i helvetet går ju så långsamt så jag inte alltid märker vartåt det barkar, för en dålig dag kan en ju ha ändå. så är det.

så i tisdags kväll så EXPLODERADE jag. på riktigt. hann inte med själv, blev så jävla arg så jag fick tunnelseende. kastade hundkopplet på björnen, skrek att "hundjäveln är lös, ta kopplet." sen vände jag på klacken och gick. liksom ALLVARLIGT? melodramatisk much? och sen skäms jag för herregud vad var det? och sen sitter den där stora svarta massan i huvudet och mässar att jag är inte värd något, jag är dum i huvudet, hela världen är dum i huvudet men du är värst och skäms du inte för hur fånigt du beter dig också? och kroppen gör ont och allt suger.

och det kan jag se fram emot i ungefär en vecka till. livet är väl för jävla härligt ändå, va?