viktlös

två dagar, packa, bära, packa upp. men nu är hon på plats. det blir nog bra det. det gick bättre än förväntat, hon kunde säga ja och nej på saker hon ville ha med. jag väntar på nån slags backlash när hon bara vill hem och absolut inte vill bo där, men vi ska väl inte ta ut saker i förskott.

sen tusen grejer kvar att göra, nån liten lampa till sängen, en klocka, ja, allt sånt smått som var för skitigt och trasigt att ta från hennes lägenhet.

och gode mannen som är en sån jävla tomte att han förtjänar uppsatser av gallspyende. men skit i det nu.

så mycket jobb kvar, sortera lägenhet, försöka få ordning, sen sälja och tömma. men det blir senare i sommar, det.

men jag känner mig nästan viktlös. liksom inte fastkopplad i något. vi har kämpat så länge för det här så det är som ett tomrum när det nu uppnåtts. jag vet liksom inte vad som händer nu. och hur det än är - det här är ett steg närmare döden. en station på hennes livsresa och det är ingen återvändo från den.