alltså, den här tröttheten, det känns ju som att jag aldrig kommer att bli pigg igen. igår skulle jag och mr S börja kolla på någon ny serie och jag somnade redan i introt, det måste vara någon form av rekord. jag gissar att det är en kombination av mörker, januari, snö, tråkigt och rörigt på jobbet plus extra energidränering i form av jättegrälet med mr S förra helgen, sen en veckas jobb och så en helg med barnvaktande på det. det har liksom inte funnits någon tid att bara vara. men i helgen kanske det blir lite bättre. det ska i alla fall bli mildare, gissningsvis dock inte så att all snö försvinner eftersom vi har fått såna mängder. det är ju som sagt inte kylan jag har så ont av, det är snön som hindrar mig från att gå vart jag vill och när jag vill, och eftersom promenader är en viktig ingrediens i min livskvalitet så borde det ju inverka på välbefinnandet när det minskar. BARMARK är just nu det vackraste ordet i min glosbok, tätt följt av LEDIGHET.
ja, men igår blev väl ingenting som jag hade tänkt mig, jag ringde djursjukhuset för att förnya receptet på S-hundens epilepsimedicin och efter hundra år i telefonkö kom jag äntligen fram, och då visade det sig att det var dags för provtagning eftersom doseringen på medicinen beror på provsvaren, men då fanns det inga bokningsbara tider förrän i slutet av nästa vecka och då skulle medicinen hinna ta slut. men kunde jag komma direkt gick det bra, för de hade inte så mycket att göra på akutavdelningen. så det var bara att plocka ihop, åka hem och hämta S-hunden och åka och sätta sig i akutväntrummet och glo. för "inte så mycket att göra" på en akutmottagning kan ju förändras rätt kvickt. allt som allt tog det väl inte mer än en och en halv timme, men med tanke på att blodprovet kanske tog en minut att ta så var det ju rätt drygt. men nu är det i alla fall gjort, och veterinären ringde senare på eftermiddagen och provsvaren var utmärkta, så det var ju i alla fall bra.
ja, för övrigt var det ju bara hem och greppa snöskyffeln och skotta undan nattens decimetertjocka lager som låg kvar och väntade. och mer var på ingång sades det och blåste friskt gjorde det också, och då bestämde jag mig för att skippa minstings kurs på kvällen, för det är en bit att köra och SÅ himla kul är det inte att vara ute på vägarna när det yr igen, speciellt inte när jag redan kört tio mil fram och tillbaks till djursjukhuset i det vädret, det var jobbigt som det var och då var det ju åtminstone ljust. så nä, jag stannade hemma. och bara för det kom det väl inte mer än någon enstaka flinga sen på kvällen, så det var ju rätt snopet.
idag händer inget speciellt vad jag vet, jag ska väl jobba och sen hem och tvinga mig ut i skogen. jag känner att det är rätt lätt att sjunka ner i självömkan och därmed liksom tillåta sig själv att bara dega i soffan, men det lär jag ju inte bli piggare av. jag tror det måste till dagsljus och endorfiner för att knäcka det här massiva lusten att göra ingenting alls. det gäller bara att ta sig över den där tröskeln.