Det är seriöst utmanande att försöka leva med någon som tycks leva helt och hållet i sitt eget huvud. Vad som händer omkring eller vad som sägs spelar ingen som helst roll, eftersom hon är tankeläsare, synsk och allvetande.
Vad jag vill, tänker och känner?
Hon vet bäst.
Vad jag menar om jag säger något?
Hon vet bäst.
Vad jag menar om hon inte säger något?
Hon vet bäst.
Och även om det är glädjande att hon tycks ha hittat något slags självförtroende när det kommer till utseende och så, så har jag svårt att få ihop "trevlig" med mobbarbeteende och konstant kommenterande av andras utseende (inte bara mitt, men mitt hela tiden; "fy fan, ful, gammal och äcklig" hör till vardagskommentarerna.)
Att hon sedan förväntar sig att jag ska lägga kraft och tid på att försöka se bra ut för henne övergår faktiskt mitt förstånd. Och med "se bra ut för henne" menar jag alltså "se ut på ett sätt som någon ur en Brothers-reklam", eftersom det enligt henne är det enda acceptabla utseendet, och alla andra varianter är att se ut som "en jävla uteliggare som bott på gatan i tio år".
Hon är en liten, liten människa och jag kan inte för mitt liv tänka mig att lämna henne ensam med mina barn hälften av tiden.
Puss.