jag gör, därför är jag

det här skaver ju lite. på ett sätt, men på ett annat sätt inte alls. jag tog på mig ett frilansknäck, jag tycker om att tjäna stålar och jag behöver göra det, efter en vår med obetald semester, hundinköp, sjukskrivningar och fan och hans moster. så jag gjorde ett MASTODONTdokument som översättning. lagt en hel del tid på det. deadline idag, och jag har kämpat hårt. i torsdags stängde jag ner och körde de sista tio sidorna när jag kom hem efter vanliga jobbet. igår korrläste jag, och ta mig fan om det inte var bra alltihop. men såhär:
- jag är stolt och nöjd över att jag kan säga att jag gjorde ett bra jobb. jag kan se att jag jobbade bra, även när jag satt och pressade som fan i torsdags.
- jag är stolt och nöjd över att jag hållit deadline. jag gör det här jobbet vid sidan av ett heltidsjobb, vid sidan av ett extrajobb, vid sidan av att jag numera har en hund. vid sidan av ett socialt liv. jag har fixat det. jag har fixat det bra.

men det som skaver är det här: jag har varit stressad när jag har gjort det. hela tiden känt att jag inte kan ta ledigt, har jag tagit ledigt har jag blivit stressad av det och tänkt på de evinnerliga sidor som är kvar att göra. nu är jag klar, och när jag var klar kände jag en avslappning. jag är klar, jag är klar i tid. som att hela mitt mående hänger på vad jag presterar.

så alltså: jag är glad att jag kan se mitt eget jobb och säga att det gjorde jag bra. jag är en bra översättare, jag levererar kvalitet. jag är värd pengarna jag tar för det. det har jag inte alltid kunnat. men jag kan faktiskt säga att jag gjorde en bra översättning, jag gör det varje gång. jag jobbar snabbt och med hög kvalitet.

jag är inte glad för att det är det som krävs för att jag ska må bra. att jag måste prestera något för att kunna slappna av. att bara jag, som jag är, duger. att det krävs något för att jag ska vara värd att få vara med.

för det är ju som att jag aldrig riktigt räcker till.