ljuvligt med en ständig otillräcklighet

Dagens lugna stund. Har lämnat lilla A på förskolan, promenerat hem och lyssnat på podcast, druckit kaffe och ätit en andra frukost, ammat, bytt blöja och sitter nu i soffan med nöjd bebis som tränar på att göra ljuvliga ljud och vifta med armar och ben. Livet nu alltså, så fint. Och samtidigt så otrolige intensivt, närmast kaotiskt. För bakom min rygg är leksaker spridda över hela rummet, disken är i drivor, jag har inte prioriterat det än men kommer att göra det om en stund. Om några timmar ska jag promenera tillbaka och hämta. När jag är själv med båda två barnen känner jag mig som en tjatmaskin som inte räcker till för någon - ständiga "nej" till lilla stora tjejen och lillebror får kanske skrika lite väl länge? Nej, jag kan inte vara med och leka nu. Nej, du får inte göra så. Okej, det blev tv-stund igen - lugnast för alla så.

Passa på att njuts snabbt nu under dessa timmar av lugn, men intensiva de med då matning/blöjbyten/sövning (här somnas det inte om man inte bär runt runt runt) avlöser varandra. Jag har insett att jag behöver dem, att jag inte kan planera in för mycket (nästan ingenting faktiskt) för de där 15 timmarna per vecka är så få och jag behöver energi och att finnas till både för den lilla och den större.

Gapet mellan mig och M har aldrig varit större - jag är hemmamamma och han är jobbpappa och vi hinner knappt prata om något annat än barnen (och knappt ens det). Från att ha delat på det mesta är det plötsligt bara jag som lämnar och hämtar, som har koll på stora såväl som lilla barnet om dagarna. När vi är båda behövs han för lilla A, men lillebror får han skapa en relation senare. Det känns lite sorgligt, men jag ser inte heller att vi kan göra det annorlunda just nu. Vi fixar det rätt bra ändå, det här projektet "familj".