stillhet

hur mycket min granne betydde för mig när jag växte upp...det går inte att sätta ord på. när jag var fem år gammal gick jag över till deras hus och frågade om han ville vara min morfar. sen fortsatte jag gå dit. vi åkte på utflykter. vi lekte på gräsmattan. vi läste böcker i biblioteket. vi tittade på diabilder. vi tältade i trädgården. vi paddlade kanot. han såg mig, han bekräftade mig, han tyckte om mig, han hade tid för mig. när mina föräldrar kanske inte var så jävla bra på varken det ena, andra eller tredje i den ekvationen. eller kunde ens alls.

jag gråter för att han inte finns mer. för att jag har tänkt sen vi sågs senast - för fyra jävla år sen - att jag ska ringa. jag ska hälsa på. och sen har jag inte gjort det ändå, i full vetskap om att tiden är inte oändlig. men livet kommer ju alltid i vägen. och min rädsla. jag gråter för den ensamma otrygga femåring som hittade den tryggheten hon gjorde i den mannen och hans fru.

sorgen dränerar.