Live for nothing or die for something?

När jag var yngre jagade jag efter en mening. Med mitt liv, med vad jag skulle göra, vem jag skulle vara. Höga ideal, ett och annat magplask, mycket känslor upp och ner. Jag ville så mycket! Åstadkomma verklig förändring, rädda världen, lämna ett avtryck.

Nu är jag mycket lugnare. Känslorna är stabilare, jag är tråkigare på många vis men mår egentligen rätt bra. Jag gapskrattar inte lika ofta men gråter inte heller lika förtvivlat som jag gjorde när jag var ung. Går inte igång på diskussioner, måste inte övertyga, väljer mina strider. Klokare med åren eller bara resignerad?

Jag har ett jobb som jag finner en viss tillfredsställelse i, som jag gör rätt bra och jag tror en del uppskattar, men jag räddar inga liv och lämnar inget anmärkningsvärt eller bestående resultat i världen.

Jag har vänner och familj som jag älskar, som älskar mej tillbaka, som skulle bli ledsna om jag inte fanns, som jag ibland gör glada. Men ingen behöver mej egentligen. Jag har inga barn, ingen som inte klarar sej utan mej egentligen.

Mitt liv är bekvämt, jag har en fin lägenhet, lever ett gott liv, unnar mej det jag behöver och lite lyx därtill. Har mina voffor att gosa med, vänner som finns där för mej.

Ibland tänker jag fortfarande att jag har det för bra, att det inte är rättvist när så många andra kämpar så mycket hårdare för mycket mindre lön för mödan, att jag borde göra nåt mer, nåt riktigt, nåt viktigt.

Men den medelålders bekvämligheten stretar emot alltmer. Och jag undrar - är det ok? Får man bli gammal och bekväm eller tappar man bort lite av sin själ då?