jomenjamen

alltså rent objektivt har jag ju det ganska så bra, faktiskt. jag är frisk, mer eller mindre. jag har jobb, någonstans att bo, fritidsintressen, en partner jag älskar och trivs med. men så är det januari, slask, grått, mörkt. det är pms. det är mamma.

och så alla de där käcka människorna som peppar och är igång och ser problem som utmaningar och som lägger sig och gråter en timme och sen skuttar upp fräscha som små bambis och bara tar sig an dagen igen med ny energi.

jag är avundsjuk. jag vill också ha den optimismen, den peppen. jag har inte det. jag har min envishet, jag har min ledsenhet. fastän jag vet att jag har det bra.