Kylan.
Du vet.
Den där sorten som gör att cykeln bara kan växla åt ena hållet och att träden är täckta av rimfrost och att näsan bara nästan klibbar igen efter varje andetag när man cyklar lite för fort och lite för långsamt på samma gång och det inte är halt fastän det är vinter och man har glömt sätta på dubbdäcken.
Den sortens kyla.
(Ibland, efter en stund, funkar det att växla åt andra hållet också, fast bara två eller tre steg i taget, aldrig bara ett steg. Men ändå.)
Den där sortens kyla som får det att värka i lungorna och som får kroppen att yla lite av lycka över att det är så jäkla fint att cykla lite för fort lite för långsamt mitt i natten i mörker och månsken från en försvinnande måne, på väg hem längs en cykelbana bredvid en väg och med några goda öl djupt begravda i magen.
Den sortens kyla var det ute ikväll.
Den sortens kyla var det ute ikväll när jag cyklade mina fyra eller fem kilometer hem från en stillsam men trevlig hamburgare- och ölkväll med en kamrat. På gammcykeln, eftersom den nya har för blanka och för smala däck för att cyklas på is (jag har beställt nya dubbdäck till den, men de har inte kommit).
Om man drar luvan över hjälmen när man cyklar så hör man nästan ingenting. Och det blir varmt om öronen istället för iskallt. Det är en bra sak.
In other news så börjar det nu närma sig fem år sen jag hade sex med min fru. Undrar om det nånsin kommer att gå att reparera?