Min kropp är full av tårar. Tårar som själva väljer när de vill komma fram. Oftast väljer de att bubblande välla fram när jag lyssnar på något som just för tillfället visar sig beröra mig: en
låt av Lars Winnerbäck eller
av Lillasyster, en
bok av Fredrik Backman eller något helt annat. Ögonen bränner när delar av min hjärna plötsligt brinner och jag sörjer.
Sörjer.
Nåt så inåt helvete.
Jag sörjer att det känns som att jag hela tiden åker ifrån min son, som att jag aldrig gör annat än åker iväg och berättar att jag snart kommer hem igen och att vi ska prata i telefon imorgon och att jag älskar honom och längtar efter honom när jag är borta och att jag måste åka för att jag ska jobba men att vi ska göra roliga saker tillsammans när jag kommer hem igen, och sen säger vi hejdå med oändliga mängder pussar och kramar och kramar och pussar och vinkningar och jag åker. Bort. Igen.
Jag sörjer att min lillasyster dog i cancer för 20 år sedan och att hon aldrig fick uppleva hur det var att bli vuxen och vad det gjorde med mina föräldrar att förlora ett barn.
Jag sörjer att den relation jag satsat så mycket på och det liv jag velat ha istället blev det här: ett liv nästan helt utan social samvaro med vänner, fyllt av jobb och saker som måste göras för att hålla min fru på någorlunda gott humör. Ett liv i celibat och utan beröring, kyssar, omtanke, värme (borträknat alla kramar och pussar från och till sonen, förstås; det är en annan kontext.) Ett liv utan samtal. Otillsammans. Med en motmänniska som hela tiden kämpar emot snarare än en livspartner, som de senaste åren inte har sagt något speciellt mycket vänligare än "jag hatar dig så jävla mycket" och "du förtjänar inte att vara pappa" och andra härliga fraser som sprudlar av livsglädje och kärlek. Med en människa som uppenbarligen tycker att det är rimligt och normalt att säga såna saker och att bete sig som hon gör mot mig.
Jag sörjer att jag inte har förmågan att ta mig ur den situation jag själv har satt mig i och jag sörjer att den enda lösningen som verkar finnas är den som innebär att jag får ännu mindre tid med min son, och - om det inte dröjer - att jag knappast får vara med om mitt ännu ofödda andra barns uppväxt över huvud taget.
Jag sörjer att jag knappt längre har möjlighet att vare sig träna eller instruera sporten jag älskar, eftersom det dels kräver större investering i tid än jag har möjlighet till, dels är åter ett tillfälle när jag åker iväg från min son. Sonen som säger "nej, du får inte åka nu. Det är mörkt ute. Det är för sent! Du ska vara hemma! Med mig!" så att mitt hjärta ännu en gång går sönder i tusentals mikroskopiska värkande bitar.
Jag sörjer att jag blivit så förbannat ensam.
Och tårarna?
Dom kommer när dom vill.
Och påminner om allt det här och så mycket, mycket mer.
Puss.