Jodå.

Livet rullar på. Jag tror jag har kommit ur perioden med urdålig sömn, så jag mår lite bättre och har fått lite göromål, som hängde över mig, ur händerna.
Fortfarande känns det som om inget är roligt längre. Det är väldigt konstigt att liksom inte känna igen sig själv riktigt. Jag begrep väl att det skulle bli svårt, men jag trodde det skulle bli svårt på ett annat sätt. Jag trodde inte att jag skulle ta alltihop så lugnt som jag gör, men jag trodde inte heller att allt annat i livet skulle bli så påverkat av sorgen. Exempelvis kan jag inte klä mig i glada färger. Jag går i svart, vitt och grått, har börjat med lite mörkblått också i dagarna. Och inte vill jag ha smycken, utom Älsklingens ring. Och det är ju inte som om jag försöker följa några konventioner om sorgklädsel eller så, inte alls. Vad andra tycker bryr jag mig inte om, och ingen skulle förresten bry sig om jag så gick ut i knallröd bikini. Det är många såna där konstiga grejor, och det hade jag inte förväntat mig. Efter att mamma och pappa dog var jag helt normal!
Men som sagt, lite bättre är det, åtminston några dar, och det är väl vackert så. Det kommer säkert bakslag, men det får jag klara av då.
Kram på er som orkat läsa hit, och var rädda om varann!